Debatten kan göra en både uppgiven och irriterad.
Därför var det som att skölja ur gammalt unket vatten ur systemet att lyssna till Ledarredaktionen, Svenska Dagbladets ledarredaktions podd där de diskuterade den svenska välfärdsmodellen. Sakligt, kritiskt och konstruktivt.
Utgångspunkten var forskning av Henrik Jordahl, professor i nationalekonomi vid Örebro universitet, som tillsammans med Mårten Blix är författare till Privatizing Welfare Services: Lessons from the Swedish Experiment.
De gör först en resumé av hur svensk välfärd förändrats i detta avseende, från totalt offentligt "monopol" till i dag när 17 procent av välfärden utförs av privata aktörer.
Att det finns både för- och nackdelar med att konkurrensutsätta välfärden är ju inte någon nyhet. Men hur många ägnar sig åt att studera vad som är bra, vad som kan förbättras och vad som helt bör tas bort?
Att som partierna till vänster ha som enda lösning att "förbjuda vinster i välfärden" är att blunda för alla andra vinster som görs, alltså inte i pengar utan i tillgänglighet, valfrihet och kvalitet.
En skillnad som forskarna konstaterat är att de privata aktörerna inom äldreomsorgen har en högre processkvalitet. Det gäller sånt som regelbundna medicingenomgångar, att måltider ges på rimliga tidpunkter och inte för långt emellan.
Den offentliga har högre strukturkvalitet, det vill säga väl anpassade lokaler och högre personaltäthet. Till exempel.
I debatten på Gotland verkar det som att antalet anställda är det enda måttet att mäta kvalitet. Tänk om man istället plockade det bästa av den offentliga äldreomsorgen och den bästa av den privata, drar lärdomar och skissar nästa upphandling utifrån dessa krav?
Bara en idé.
Att ha extra höga krav på den privata verksamheten är varken logiskt eller konstruktivt. Om verksamheten ska bedrivas på statens uppdrag ska likheten vara avgörande för att en rättvis upphandling ska kunna genomföras.
Det är inget självändamål att hålla nere kostnaderna i offentligt finansierad verksamhet. Det är helt nödvändigt för att säkra välfärden, det behöver tydligen upprepas i oändlighet.
Till exempel höjer Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner (SKR), i Dagens Samhälle, ett varningens finger till kommunerna att inte använda de tillfälliga statsbidragen till äldreomsorgen till varaktigt kostnadshöjande åtgärder, som ökad personaltäthet. I så fall måste man hitta en annan finansieringskälla till detta redan 2022 då bidragen sjunker kraftigt.
Det är också bra att ha i minnet hur konkurrensutsättningen en gång kom till. Det var ju inte företagen som stod på rad för att "plocka åt sig skattepengar". Det var medborgarnas missnöje med den stelbenta offentliga apparaten som inte anpassade sig efter olika behov som var pådrivande.
Valfriheten glöms ofta bort när de ideologiska poängerna ska plockas.
Från Olof Palmes famösa prat 1984 om "Kentucky Fried Children" (om privata förskolor) till dagens återkommande påhopp på privata aktörer som utför viktig och uppskattad verksamhet men utmålas som fifflare.
Forskarnas slutsats är logisk, mer och strängare tillsyn, hårdare granskning både av privat och offentlig välfärd, gärna genom oannonserade besök. Och: dåliga verksamheter ska stängas.
Oavsett om de är privata eller offentliga.