Nu borde jag inte bli förvånad då GA:s ledarsida under ett flertal år gett uttryck för en mer konservativ och stundom nationalistisk politik. Men måndagens ledare var ändå överraskande och ytterligare ett steg högerut på den politiska skalan.
Rubriken på ledaren talar sitt tydliga språk: ”Utövarna av en religion är inte en folkgrupp.” Senare i ledartexten kan vi läsa: ”En religion är ju ingen etnicitet.”
Ledaren behandlar de händelser som skedde i blandannat Malmö under fredagskvällen där brännande och sparkande på koranen utlöste kravaller. Händelser som vi alla anser vara förkastliga. Men det beskrivs ur en vinkel som jag tidigare bara sett när det gäller försvar av rasism, där religiöst hat inte setts som rasism då religion inte är etnicitet. Ledarens ingång är att de personer som greps av polisen i Malmö för hets mot folkgrupp inte gjort sig skyldiga till just hets mot folkgrupp då troende i en världsomspännande religion inte kan ses som ett och samma folk trots samma tro. Jag låter detta smälta in. Yttrandefrihetsbrott riktade mot religion ska inte ses som hets mot folkgrupp. Om vi nu tar denna syn på hatbrott och sätter den i en historisk kontext så blir det fasansfulla än mer uppenbart.
Efter andra världskriget och Förintelsen inrättades stadgar inför den kommande Nürnbergdomstolen där tre brottskategorier angavs. Den tredje kategorin, ”brott mot mänskligheten”, innefattade ”mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar, begångna mot någon civilbefolkning före eller under kriget, eller förföljelser av politiska, rasistiska eller religiösa skäl”.
När Mats Linder, som skrivit ledaren i GA, påstår att ”En religion är ju ingen etnicitet” har ledaren plötsligt förvandlat hela Förintelsen från ett utstuderat folkmord till bara mord, om än med flera miljoner offer.
På liknande sätt som stadgarna inför Nürnbergrättegångarna utformades är våra lagar utformade. Hets mot folkgrupp innebär inte att folkgruppen måste vara homogen, utan som folkgrupp räknas även andra faktorer in. I Tryckfrihetsförordningen anges ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Det är denna uppräkning som förs över till Yttrandefrihetslagen och där utgör grund för vissa yttrandefrihetsbrott, exempelvis hets mot folkgrupp.
Men allt det här vet den politiska chefredaktören på GA. I ledaren hade Linder till och med haft möjlighet att bara argumentera för att just sparkande på och brännande av koranen eller liknande symboler inte ska ses som brott mot yttrandefriheten. En debatt om gränsdragning mellan yttrandefriheten och brott mot den samma, som skulle ha varit både uppfriskande och sund.
Istället valde Linder att ifrågasätta om hatbrott av religiösa skäl verkligen ska anses som brott mot folkgrupp och i förlängningen ett brott mot mänskligheten. En inställning som tydligt går emot den syn på hatbrott som hela västvärlden och stora delar av övriga FN-länder byggt sina lagar på i över 70 år. En inställning som deklarerades inför Nürnbergrättegångarna och som därefter ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och i svensk lag. Det är sannerligen ett nytt politiskt landskap vi ser växa fram än tydligare, där åsikter som tidigare bara florerade i obskyra högerextrema kretsar, nu är åsikter som lanseras på borgerliga ledarsidor.