När man lyssnar på högerpartiernas retorik kan man misstänka att regeringen, främst MP, har haft en dold agenda och i smyg förstört de ekonomiska förutsättningarna för kärnkraften i Sverige.
Men jag känner inte igen den beskrivningen. Redan 1980 gick Sverige till folkomröstning angående kärnkraftens vara eller icke vara. Samtliga tre alternativ, vilka presenterades som Linje 1, 2 och 3, gick ut på att kärnkraften skulle avvecklas. Egentligen fanns det bara två alternativ, snabbstängning eller en avfasning i takt med att reaktorerna blev utslitna.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet (numera Liberalerna) ville fasa ut kärnkraften efter hand medan Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna (numera Vänsterpartiet) ville avveckla inom 10 år, vilket blev Linje 3. Även Kristen demokratisk samling (numera Kristdemokraterna) som vid den här tiden inte var ett riksdagsparti ställde sig på snabbavvecklarnas sida.
Orsaken till att det blev tre alternativ var att S och L ville se en statlig eller kommunalt ägd kärnkraft vilket inte M kunde gå med på. Moderaterna ställde sig då bakom det som blev Linje 1, medan S och FP utgjorde partierna bakom Linje 2.
Vid det här tillfället hade Sverige sex reaktorer i drift, fyra startklara och ytterligare två under uppförande. Linje 1 och Linje 2 ville att samtliga tolv reaktorerna skulle tas i drift för att sedan fasas ut när deras livstid var ute, medan linje 3 ville stoppa nya kraftverk och avveckla de sex som var i drift inom tio år.
Folkomröstningen hade ett valdeltagande på hela 75,6 procent, vilket är högt för en separat folkomröstning. Resultatet blev att Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 och Linje 3 38,7. Det fanns med andra ord stort stöd för en längre utfasning av kärnkraften än för en snabbavveckling. Men kärnkraften skulle avvecklas.
Oljekriserna och kärnkraftsolyckan i Harrisburg gjorde att politikerna valde att satsa på alternativa energikällor. Sol, vind och vatten skulle ersätta vårt oljeberoende och de risker som kärnkraften innebär. Klimatkrisen har tillsammans med kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima ökat trycket på förnybar energiproduktion. Den linjen har inte varit ifrågasatt förrän nyligen då högerpartierna plötsligt började vurma för både befintlig kärnkraft som krav på att vi ska bygga nya kärnkraftverk. Trots dålig lönsamhet.
En orsak som brukar anges ligga bakom kärnkraftens dåliga lönsamhet är effektskatten, det som högern numera kallar kärnkraftsskatt. Men är effektskatten något elakt påfund från regeringen och MP, vilket man kan tro när tonläget är som högst?
1984 infördes den första beskattningen på kärnkraftsproducerad el. År 2000 omvandlades produktionsskatten till effektskatt vilken höjdes 2006 av S, 2008 av Alliansen och 2015 av S o MP för att sedan helt avvecklar 2018–2019. Jag kan i dag inte hitta några ifrågasättanden på varken höjningen på 85 procent 2006 eller höjningen på 25 procent 2008. Det är en sammanlagd höjning på 130 procent på två år. Men när höjningen på 17 procent beslutades 2014 blev det ramaskri som slutligen ledde till en bred överenskommelse om att ta bort skatten helt.
Det finns i dag ingen ”straffskatt” på kärnkraft, men trots det är kärnkraften inte ekonomiskt hållbar i Sverige. Mycket beroende av att produktionskostnaderna för vind- och vattenkraft är så låg.
En annan orsak som kärnkraftsförespråkarna för fram som skyldig till kärnkraftens minskade lönsamhet är krav på bättre säkerhet. De senaste kraven har tillkommit som en följd av kärnkraftsolyckan i Fukushima. Där upptäcktes det att de nödkylsystem som man fram tills då trodde var säkra, hade brister och behövde förbättras.
Jag har svårt att se hur ökade säkerhetskrav kan vara fel efter de erfarenheter som Fukushima gett oss. Och kostnaden för ökade säkerhetskrav ska självklar läggas på ägaren.
Kärnkraften är ett utdöende energislag av flera orsaker.
Visserligen är det en klimatmässigt bra elproduktion, men miljökonsekvenserna både gällande brytning av kärnbränsle och lagring av använt bränsle är miljöbomber. Bekymret med det använda bränslet lägger vår generation i knät på samtliga kommande generationer i minst 100 000 år. Vilket knappas kan ses som hållbart. Både lagring och befintliga kärnkraftverk är dessutom taktiskt viktiga mål för en fientligt sinnad nation eller terrorister. En risk vi måste ta på allvar, inte minste efter de senaste iakttagelserna av drönar över flera av våra kärnkraftverk.
En kombination av ökade kostnader för kärnkraften och minskade kostnader för produktion av förnybar energi gör kärnkraften olönsam.
Jag är som ni förstår frågande till högerpartiernas plötsliga vurmande för ett energislag som alla varit överens om ska avvecklas. Särskilt som kärnkraften inte ens är ekonomiskt hållbar.