I debatter om bostadsbyggande, när 1960- och 70-talens miljonprogram tas upp, nämns sällan att många villor byggdes då utöver hyreslägenheter. Det berodde på flera saker.
De många 40-talisterna hade fått barn och var runt 30 år och ville ha eget ägt boende med yta ute för barnen att leka på. Tillverkningen av småhus hade effektiviserats så de byggdes billigare i fabriker som moduler som fogades samman på grunder där de skulle stå.
Och så gjorde ekonomiska utvecklingen, med hög inflation, och skattesystemet det förmånligt att skaffa sådant som hade fast värde, som hus. När inflationen var runt tio procent per år steg värdet på en villa med minst den nivån.
Om man lånade till huset gick det att dra av räntan mot inkomsten. Därmed minskades beskattningsbara inkomsten, vilket var bra eftersom skatten på det som kallas sist intjänade hundralappen var hög och steg.
Politikerna motverkade det med justering i skatteskalor. Helt korrigerat blev det inte förrän i skattereformen 1990, med en viss högsta nivå på inkomstskatten.
Kommuner välkomnade villabyggande, men ville helst att det skulle ske inom områden som hade en planering och därmed kommunalt vatten och avlopp. Vissa avvikelser fanns, med villabyggen som fick skaffa egen vattenbrunn och avloppsbrunn.
Nu i ett par årtionden verkar kommunerna ha ändrat inställning om vatten och avlopp. De välkomnar, och tillåter, bebyggelse av villor fast de behöver egna vatten- och avloppsbrunnar. En trend att sommarstugor omvandlas till permanenta bostäder finns också.
Vad som lett till kommunernas positiva hållning till byggande av villor utanför områden med kommunalt vatten och avlopp är oklart. En faktor kan vara att alla kommuner vill öka i befolkning. Det har flera fördelar, varav en är mer anslag i statsbidrag. Kommunerna är därmed positiva till att folk bosätter sig i sommarstugor som byggs om och att hus lättare får byggas på många ställen.
Att det är i linje med en ökad individualisering i samhället och liberalare syn på byggande spelar säkert också roll.
Men på andra områden i en kommun är trenden motsatt. Kommunerna, och Trafikverket, vill ogärna ha hand om mindre vägar. De bör skötas av vägföreningar eller enskilda personer. Det riskerar därmed att bli svårare att ta sig till fler avsides liggande permanentbostäder.
Även kommunens personal kan få svårt att ta sig till de avsides liggande bostäderna. För äldre personer ska i det längsta bo hemma, även om det är en ombyggd sommarstuga. Hemtjänsten ska besöka den äldre personen (personerna) där via en väg som kommunen inte vill ha ansvar för gällande underhåll.
En rad offentligt drivna verksamheters aktörer, som för postutdelning (tidningsutdelning kan ske med post), soptömning och så vidare, vill inte gärna vara så frekventa på landsbygden där många bosatt sig på olika sorters ställen.
Eller så kostar sophämtning och annat mer i avgifter, och post och annat med porto. Små skolor på landsbygden vill kommunerna för övrigt gärna ersätta med färre, mer centralt liggande, större skolor.
Två trender som offentligt finansierade aktörer, främst kommuner, står för motverkar alltså varandra gällande landsbygden. Den ena är en tillåtande linje att bygga eller omvandla bostäder på många udda liggande ställen som saknar kommunalt vatten och avlopp.
Den andra är en restriktiv linje gällande sådant som kostar för aktörer, som vägunderhåll, sophantering, postutdelning, skolverksamhet med mera.
Kommunerna agerar nu ologiskt, utom i det att de maximerar pengarna. Det gör de med statsbidrag för fler invånare i intäkter och hålla nere service och dess olika kostnader.
Rättelse.
Lördagens krönika med rubriken "Vill du att Kina ska ha koll på din patientjournal?" var skriven av oppositionsrådet Filip Reinhag (S), och ingen annan. Redaktionen beklagar misstaget.