I lördags pratade jag med min lillasyster i telefon om vad jag haft för mig de senaste veckorna, varpå hon efter en stund sa: “Du beter dig verkligen inte som andra i din ålder nu. Du verkar… äldre.” Ålder har alltid varit en central del av min identitet på ett sätt som jag inte tror att den är för alla – jag är lika konstant medveten om min ålder på samma sätt som barn som poängterar att de är fem och ett halvt år gamla, inte fem. Jag har alltid varit yngre än majoriteten av de jag umgåtts med, eftersom jag har gått i skolan med de som är ett år äldre. Därför tog jag också studenten ett år tidigare och flyttade hemifrån ett år tidigare än många, och numera pluggar jag på en folkhögskola där jag är absolut yngst.
Jag minns att när jag gick i lågstadiet verkade eleverna i nian som jättar och de som gick i gymnasiet var i princip vuxna. Jag hade föreställningar om vad jag som artonåring skulle ha lyckats uppnå (bl. a vara världskänd artist som reser världen runt med sin musik) och jag tänkte att trettio, då är man trebarnsförälder, gift och har villa i en liten förort någonstans. När jag var tolv trodde jag på fullaste allvar att jag skulle kunna flytta hemifrån och klara mig bättre själv bara någon försåg mig med pengar varje månad. Jag har tyckt att jag har varit vuxen fram till jag faktiskt blev det – rent juridiskt i alla fall. För paradoxalt nog har jag aldrig känt mig så ung som jag gör nu när jag är äldre än jag någonsin har varit.
I samband med ett författarbesök på skrivarlinjen för några veckor sen kom vi in på begreppet kronomorvativitet. Det låter påhittat, jag vet – jag skrattade nästan högt första gången jag hörde det, men efter diskussioner känner jag att jag förstår innebörden. Det handlar om föreställningar om ålder, helt enkelt en åldersnorm, som bestämmer vad vi bör ha uppnått och hur vi bör tänka och vara i olika åldrar. Exempelvis är det fullt rimligt att en fyraåring lägger sig ner och gråter på golvet vid något mindre motstånd, medan en vuxen som gör detsamma skulle läggas in på psyket. I tjugoårsåldern får man gärna prova nya saker för att hitta sig själv men är man trettio, fyrtio, femtio eller äldre beskrivs det som en kris. En tjugoåring som skaffar barn har inte tänkt igenom det tillräckligt noga och en trettiofemåring som ännu är barnlös borde börja tänka på det genast. Tick tock! Tiden går!
Fram till en viss ålder vill vi bara bli äldre. Som barn ser man fram emot födelsedagar, eftersom det är kul att fylla tio, femton, sexton, arton, tjugo, tjugoett, tjugofem. Men vid någon punkt börjar man istället fasa för att bli äldre. Som att alternativet skulle vara bättre! Vi är otroligt fixerade vid ålder, samtidigt som vi inte vill låta det påverka oss. Det finns ju för- och nackdelar med allt, självklart gäller det också ålder. En ung person är ofta pigg och frisk, får rabatterade priser och blir ofta ursäktad för sin omdömeslöshet med förklaringen oerfaren, naiv, vet inte bättre. Men det är ett dubbeleggat svärd – ens ambitioner, åsikter och passioner tas inte på allvar med precis samma förklaring.
Det går att påstå att ålder bara är en siffra. Men faktum är att ens ålder och generationstillhörighet just nu är så betydelsefull att vi identifierar oss helt med den och till och med skapar ett vi/dom-drama (tänk boomer/millennial-tvisten). Det går att säga att ålder bara är en siffra, men prova du att säga det till en sjuttonåring vars alla kompisar har fyllt arton och får ta körkort, rösta och dricka alkohol lagligt. Nej, ålder är inte bara en siffra. Det är en del av vår identitet, såklart olika viktig under olika delar av livet, men likväl en del av identiteten. Jag har i alla fall insett nu att livet inte slutar när man är femtio och att man inte blir vuxen för att man har snurrat ett visst antal varv runt solen. Man blir ju vuxen när man handlar enligt budget, diskar och källsorterar skräp! Eller är det när man ringer till läkaren själv? I såna fall är det klappat och klart. Juste: i övermorgon fyller jag arton år och tre fjärdedelar. Tar gärna emot grattisönskningar och blombud.