BAM!
Nu har väl kommentarsfältet ballat ur bara av rubriken, spännande! Lite action helt enkelt.
Nej men det som jag faktiskt hade tänkt skriva om var varför och när jag blev feminist, eller rättare sagt när jag insåg att jag hade varit feminist hela mitt liv utan att sätta ett ord på det. Det var när jag 15 år gammal och jag var på en utbildning med massa andra samhällsintresserade unga människor, vi pratade om massa olika saker den helgen som fick mig att bli medveten om vad det är är samhälle som jag lever i. En av föreläsarna pratade om feminism, jag hade då i princip aldrig hört det ordet tror jag, jag reagerade inte i alla fall. Den här föreläsaren pratade om hur det är att växa upp och hur samhället bemöter en beroende på vilket kön man föds med. Att föräldrars vänner direkt frågade vilket kön ungen hade så dom visste vilka leksaker dom skulle köpa, rosa eller blå. VAD SPELAR DET FÖR ROLL?! En unge kan ju knappt krama ett finger, då spelar det väl ingen roll om den får en rosa nallebjörn eller en blå. Ge ungen en brun!
Under föreläsningen fick jag också uppleva känslan av hur det var att känna mig sämre bara för att jag är född som kvinna och inte som man, jag insåg att under hela mitt liv så kommer jag behöva bevisa något för andra för att folk inte alltid kommer tro på mig från början, som kvinna har du inte den pondusen. Eller folk blir förvånande om du har pondus. FÖR BRUDUAR TAR JU INTE PLATS ELLER VAD DÅ?!
Jag blev feminist när jag upptäckte patriarkatet, den där strukturen som vi alla lever i, som vi inte kommer undan. Jag är så trött på att den finns och att den är så segdragen, den kommer inte försvinna på ett tag vilket gör mig så arg! För det är inte kvinnor som tjänar på att det finns.
Det är som på skolgården, att det är dom coola killarna som är duktiga på något som blir populära, det är dom killarna som man ville bli tillsammans med eller ville va kompis med, och om den killen tog lite mycket plats så var det ju bara för att han var kille och killar kan inte sitta stilla, så det är okej att dom klättrar på väggarna och stör alla andra. MEN! Då var det ju tur att det fanns tjejer som var lugna och kunde sitta bredvid dom klättrande killarna oc lugna ner dom. VAD ÄR DET ENS?!
Jag märker att det här lilla utbrottet inte blev så himla bra skrivet, men som sagt, läs om ni vill, det här är min plattform och ibland så blir det inte så bra som man har tänkt sig, och jag tänker inte ursäkta mig för det. Ni överlever tror jag.
Hare bra i solen eller skuggan!
//Antonia