I slutet av förra året upptäcktes de första fallen av coronaviruset i Wuhan, Kina. Viruset har tagit över sexhundra liv och infekterat över trettiotusen människor (enligt statistik här den 6 februari), varav den absoluta majoriteten har ägt rum i Kina. Men ännu snabbare än virusepidemin sprider sig en annan typ av epidemi – den rasistiska.
Trots att antalet infekterade i hela Europa utgör mindre än en tusendel av alla fall – 30 personer jämfört med 31 493 – och antalet infekterade i USA är mindre än hälften av det – 12 personer – sprider sig rasismen och xenofobin som en löpeld. Personer med asiatiskt ursprung rapporterar att de blir utsatta för rasistiska påhopp i skolan, på jobbet, i mataffärer och andra offentliga platser. I bland annat Sydkorea, Malaysia, Japan, Italien, Kanada och Storbritannien rapporteras företag med skyltar som lyder “Inga kineser”. I Rom ställde dirigenten för Santa Cecilias musikkonservatorium in alla lektioner för alla “orientaliska elever (kinesiska, japanska, koreanska etc.)”, trots att eleverna är andra generationens invandrare och inte har någon relation till ursprungsländerna. I Frankrike beskrev en lokal tidning, på förstasidan, coronaviruset som en “alerte jaune” vilket översätts till “gul varning”. Och på twitter och instagram skämtas det hejvilt på asiatiska människors bekostnad, där ledordet är att det är kinesiska människors matvanor som har orsakat att denna pandemi har brutit ut – en användare skriver exempelvis: “När ni äter fladdermöss och bamburåttor och annan skit och kallar det en ‘kinesisk delikatess’, varför blir ni förvånade när sjukdomar som #coronavirus dyker upp?”
Så istället för att visa medmänsklighet med de som fallit offer för en dödlig sjukdom utbryter rasistiska attacker mot folket som just nu genomgår en kris. Istället för att ifrågasätta den kinesiska staten, som inte bara ignorerade utan också tystade ner de första varningarna för viruset, är det folket som attackeras. Som med alla rasistiska attacker saknar detta helt logisk grund, men det är inte första gången som rädslan för en epidemi utan tydliga svar på vad som orsakar den resulterar i ett vi/dom-krig. Tänk HIV/AIDS på åttiotalet när homosexuella män blev syndabockarna, eller varför inte pesten på trettonhundratalet när rykten spreds att judar förgiftade dricksvattnet för att sprida infektionen. Det gemensamma i dessa fall är att rädslan driver förhastade slutsatser utan logisk eller vetenskaplig grund, som alla resulterar i diskriminering av den grupp som för tillfället blir syndabocken. Det som däremot skiljer sig är att bara vissa epidemier blir rasfrågor: varken galna kosjukan, som spreds främst i Storbritannien, eller H1N1, som uppkom i Nordamerika, orsakade en rasistisk motreaktion till denna grad. Men både SARS- och coronaviruset med ursprung i Kina, eller ebola med ursprung i Afrika, resulterade och resulterar i rasistiska och xenofobiska utbrott.
Det är läskigt att det går så snabbt för rasismen och xenofobin att få fäste och att den rättfärdigas utan problem. Om inte coronaviruset hade fått spridning just nu hade reaktionerna på caféer med skyltar där det står “inga kineser tillåtna” varit extrema. Nu ursäktas det med människors rädsla. Men jag tänker säga det som även andra har poängterat: om du är rädd för kineser eller asiater är du inte hypokondriker, då är du rasist. Det är så enkelt.
Vi vet ännu inte helt säkert varför viruset uppkom eller hur det sprids (en icke-fastställd teori är att det sprids från fladdermöss, till katter eller ormar, till människor) och den vetenskapliga evidensbasen för att reserestriktioner stoppar spridningen för ett nytt virus är mycket svag. WHO avstyrker inreseförbud eftersom det kan försvåra arbetet mot viruset. Detta till trots har bland annat USA, genom Trump, förbjudit utländska medborgare att återvända till landet om de har besökt Kina de senaste två veckorna. I Singapore har över hundratjugosex tusen namn samlats in för att förbjuda kineser från att komma till landet. Och i övriga världen attackeras människor med asiatiskt påbrå dagligen, bara på grund av sitt ursprung.
Jag säger som experterna: det vi kan göra för att motverka rasismen och xenofobin är att sprida rätt information. I krissituationer behöver människor arbeta med och inte mot varandra. Att vara rädd för en epidemi av ett dödligt virus är förståeligt. Att låta den rädslan övergå i rasism och xenofobi är varken förståeligt eller acceptabelt och ska inte under några omständigheter normaliseras eller rättfärdigas. Och enligt Roger Keil, professor i miljöstudier vid York University, finns det tills vidare två saker att komma ihåg varje morgon: “wash your hands and don’t be racist.”