Bland mediokra skämt och samhällskritik dyker den plötsligt upp i mitt twitterflöde: en artikel i SvD med titeln “Skolor ratar barn med adhd och diabetes”. Med en stark föraning om att titeln bara är clickbait väljer jag ändå att klicka, och läser sedan med stigande obehag. Det är inte vilken artikel som helst – den är skriven av två professorer och en fil. kand i nationalekonomi, angående en fältstudie de nyligen genomfört. I studien drar de tre forskarna slutsatsen att “barn med adhd och diabetes typ 1 väljs bort när föräldrar kontaktar svenska skolor och frågar om möjligheterna att få plats i den obligatoriska [förskoleklassen]”. Det som studien tydligt visar är att det framförallt gäller privata skolor. När jag har läst klart artikeln mår jag illa och skickar den direkt till min mamma, som svarar: Så sorgligt! Men inte förvånande. Tyvärr var det även min, och många andras, reaktion.
Låt oss fastslå något: syftet med svenska skolan är inte att handplocka de barn man av olika anledningar tror kommer lyckas bäst. Svenska skolans grundpelare är nämligen att det är en skola för alla och att alla har rätt till likvärdig utbildning. Skolverket fastslår dessutom att de fristående skolorna måste vara öppna för alla elever, och att “de barn och ungdomar som av olika skäl har svårigheter, har rätt att få den hjälp och det stöd de behöver. Skolan har ett särskilt ansvar för att alla elever når målen.” Skolan är inte ett företag med mål att producera flest kvalitativa varor. Barn är nämligen inte varor med varierande kvalitet. Hela poängen med att Sverige sedan -91 har fria skolval är att alla elever ska kunna välja den skola som passar dem bäst. Att barn med adhd och diabetes typ 1 väljs bort av friskolor är, med utgångspunkt i skollagen, direkt diskriminering.
Och i en förlängning av principen – vad händer om vi tillåter skolor välja barn som om de plockar lösgodis? Ska skolor få välja eller välja bort sexåriga barn på grund av IQ-nivå, blodgrupp, fysisk styrka, koordinationsförmåga, allergier?
Varför väljs dessa barn bort av svenska skolor? Naturligtvis utgör barn med behov av extra stöd också en extra arbetsbelastning. Det har jag själv upplevt, både när jag jobbat med barn – som bland annat ungdomsledare, barnvakt och studiehjälp – och i min uppväxt jämte en syster med diabetes typ 1. Men är det den ökade arbetsbördan som ligger till grund för urvalet är det arbetsvillkoren som ska förändras – antal barn per pedagog, arbetstider, utbildningskrav, lön, ledighet – och inte barnen som ska väljas bort.
Jag vägrar däremot tro att det är den enda anledningen, eller att det är de som står i direkt kontakt med barnen som gör urvalet som påvisas i studien. När det dessutom visas tydligt att det är just de privata skolorna som väljer bort barn – i studien fick 53% av barnen utan diagnoser positiva svar av privata skolor, medan samma siffra bland barn med diabetes typ 1 var 42% och bland barn med adhd så låg som 33% – måste den ekonomiska aspekten tas i beaktning. För varje elev mottar skolan en av Skolverket bestämd skolpeng – se Riksprislistan – som är densamma oavsett förutsättningar och diagnoser. Således är det mer kostnadseffektivt för en skola att enbart välja “enkla” elever. Eftersom de privata skolorna – till skillnad från de kommunala – kan drivas med vinst, är det inte förvånande att det är just där barn med olika diagnoser väljs bort.
Diabetes typ 1 och adhd är två sinsemellan väldigt olika diagnoser. Diabetes typ 1 är en kronisk autoimmun sjukdom, som innebär att bukspottkörteln inte längre producerar insulin. Adhd är en s.k neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som tar sig olika i uttryck hos olika individer. Gemensamt för diagnoserna är att de inte har något med varken begåvning eller intelligens att göra, att de kan kräva extra stöd från skolpersonal, och att de oftast upptäcks i skolåldern. I Sverige har vi både särskola, en skolform för elever med begåvningsmässiga funktionsnedsättningar, och specialskola, exempelvis för barn med hörselnedsättning. Om det nu skulle vara en överraskning för någon, kvalificerar sig alltså ett barn med diabetes typ 1 eller adhd inte till särskola eller specialskola på basis av denna diagnos. Var ska barn med diabetes typ 1 och adhd då få sin utbildning, om de gallras bort redan i anmälan till den allmänna skolan?
Jag tänker på alla de fantastiska barn jag har fått jobba med genom åren, med och utan diagnos. Jag tänker på de föräldrar med barn som redan har en försvårad tillvaro och som dessutom, i enlighet med vad studien visar, får sämre möjligheter till utbildning. Men framförallt tänker jag att det, återigen, påvisas att privata skolor diskriminerar elever. För nyheten i SvD är tyvärr ingen nyhet – redan 2013 gjorde Uppdrag granskning samma upptäckt i ett reportage om friskolorna och öppenhetskrav. En fundamental förändring behöver ske i hur skolor, framförallt friskolor, ser på elever. De är nämligen inte varor som ska driva in vinst. De är individer som, enligt vårt lagstadgade synsätt på utbildning, har rätt till det stöd de behöver för att kunna lyckas. Så länge friskolor tillåts diskriminera elever på basis av diagnos, är de fria skolvalen inte fria för alla.