Först var det Kina, sen Italien, och nu ser även Storbritannien, Tyskland och dussintals andra länder tillfälliga minskningar av koldioxid och kvävedioxid i luften. I Venedigs kanaler återvänder fiskar och svanar till rent vatten. I Indien kan man på nytt se bergen i Himalaya eftersom luften har renats. Inte är det speciellt förvånande egentligen – på ett par veckor blev allt inställt världen över. Flygtrafiken har halverats, i USA och Storbritannien minskade biltrafiken avsevärt, miljöfarliga fabriker i Kina har hållits stängda. Det visar både hur en värld utan fossila bränslen skulle se ut och hur snabbt jorden återhämtar sig så fort människan slutar plantera sina miljöfarliga avtryck på dess yta. Det ter sig nästan som på det sätt en kropp kämpar för överlevnad sinnet till trots. Och får oss kanske att förstå vilken tyranni vi har utsatt jorden för.
I dokumentären Den inre skogen som släpptes på SVT i slutet på november förra året, ironiskt nog precis innan coronavirusets utbrott i Wuhan, undersöks frågan Vad är det som går förlorat i oss själva när den vilda naturen trängs tillbaka, när upplevelsen av att vi är en del av en levande omvärld, bryter samman? En av de viktiga diskussionerna som förs är människa kontra natur. Sedan den industriella revolutionen har människan sett naturen snarast som något att förbruka och använda till egen vinning, med katastrofala förändringar i klimat och miljö som följd – förändringar så omfattande att en ny geologisk epok vid namn antropocen föreslås införas. Vi är och har varit så fokuserade på vår egen vilja och att höja vår egen levnadsstandard att vi försummat naturen och livet omkring oss. Och när det verkar som att människan bara bryr sig om sig själv, är det kanske inte så märkligt att en lösning som presenteras är att ge naturen mänskliga, juridiska rättigheter.
Det låter kanske som någon form av trädkramarpåhitt, men idén har redan genomförts ett flertal gånger, exempelvis genom Deklarationen av Moder Jords rättigheter som skrevs i Bolivia år 2010. Floden Whanganui i Nya Zeeland är ett av de mest kända fallen, då den år 2017 erkändes som en levande enhet efter hundrafyrtio år av juridisk kamp mellan ursprungsbefolkningen och myndigheterna. Men såväl Vilcabamba i Ecuador som Atratofloden i Colombia har tidigare blivit erkända som juridiska subjekt i domstol, och i USA antar flera städer och stater lagstiftningar gällande naturens rättigheter. Indien har erkänt bland annat floderna Ganghes och Yumana som juridiska personer. Det är alltså inte ett flummigt påhitt utan en etablerad juridisk process.
Föreningen Naturens rättigheter är de som driver kampen i Sverige, och deras tre krav är att naturens rättigheter erkänns i regeringsformen, att FN antar Deklarationen om Moder Jords rättigheter och att ekocid blir ett internationellt brott. Det är ett intressant grepp på klimatkrisen. Att internationellt blockera miljöförstöring genom lagstiftning skulle vara ett enormt steg i rätt riktning, om man som jag menar att det hade varit trevligt att rädda jorden och oss som lever på den. Länder, myndigheter och företag skulle hållas ansvariga för miljöbrott och inte längre kunna exploatera ekosystem utan konsekvenser. För är det något som uppenbarat sig i och med coronapandemin är det att förbud fungerar, att människor är rädda för akuta och konkreta hot, och att vi visst har all makt att stoppa klimatkrisen precis nu. Vi skulle inte behöva sätta mål för tjugo år framåt – vi behöver bara ett gemensamt, akut hot att jobba emot.
Å andra sidan följer en mängd frågor på initiativet. Om naturen får mänskliga rättigheter, var ska människan bo då? Måste vi förbjuda alla bilar och fabriker över en natt? Var går gränsen för naturen – ett träd, ogräs, jord? Och kanske framförallt: vem ska föra naturens talan? Nej, det är väl inte en precis så enkel lösning som man skulle önska. Men som den svenska naturföreningen Lodyn skriver, är den kanske ännu viktigare följden av att skriva in naturens rättigheter i lagen det psykologiska skifte det skulle innebära för oss människor. Att erkänna att naturen har en värdighet som bör respekteras och tas på allvar; att förstå att vi ingår i det större sammanhang som naturen innebär och inte är enväldiga härskare.
För tolv år sen blev Ecuador det första landet att erkänna naturens rättigheter i lag. Sametinget antog för två år sedan Deklarationen om Moder Jords rättigheter. Kan det vara så att det är Sveriges tur härnäst? Och därefter Europa, FN, världen? Det skulle onekligen vara en effektiv lösning på klimathotet. Det skulle också onekligen vara en fundamental omställning, som många skulle påstå omöjlig. Men det pandemin har visat är att det absolut möjligt att förbjuda saker över en natt, och att människor är villiga att uppoffra nästan vad som helst inför ett akut hot. Vi måste bara inse att klimathotet är akut, och agera därefter. Så kanske är att ge naturen rättigheter precis det skifte vi behöver.