Coronasmittan har plötsligt förvandlat glesbygden till platsen dĂ€r alla vill vara. Det Ă€r inte lĂ€ngre bara rekreation som lockar stadsborna, utan sĂ€kerhet, och det finns en medvetenhet om det i Osebol. Det Ă€r en av Marit Kaplas slutsatser nĂ€r hon per telefon intervjuar mĂ€nniskor som bor i glesbygden kring Osebol för en artikel för Expressens kultursida. Jag, som nog bör betraktas som landsbygdsbo trots att FĂ„rösund benĂ€mns som tĂ€tort pĂ„ grund av dess nio hundra invĂ„nare, kan inte annat Ă€n instĂ€mma i beskrivningen. Ăven vi hĂ€r pĂ„ landsbygden pĂ„ Gotland delar bilden att det Ă€r hĂ€r man vill vara nĂ€r epidemin Ă€r ett faktum: pĂ„ landet pĂ„ en ö.
Min familj tyckte nog att jag skulle komma till dem i Göteborg sÄ fort det verkade urarta, de frÄgade mig gÄng pÄ gÄng om jag var sÀker pÄ att det var pÄ Gotland jag helst skulle spendera en eventuell karantÀnperiod. Mitt svar var ett solklart ja. Inte bara för att det hÀr Àr mitt hem, utan ocksÄ för att det Àr sÀkrare och bekvÀmare pÄ alla sÀtt. HÀr, pÄ glesbygden, blir virusets samhÀlleliga effekter inte lika pÄtagliga. Nog att ingen del av mitt liv gÄr helt opÄverkad, men jag Àr övertygad om att det hade varit Ànnu vÀrre i Sveriges andra största stad.
Jag menar inte att förringa de samhĂ€lleliga konsekvenserna av virusets framfart pĂ„ ön â givetvis drabbas Gotlands ekonomi nĂ„got oerhört av krisen, eftersom den Ă€r sĂ„ beroende av turistnĂ€ringen, och sĂ„vĂ€l mindre som större företag fĂ„r problem. Samma problematik som finns i resten av landet Ă„terfinns Ă€ven hĂ€r. Det jag syftar pĂ„ Ă€r min egen upplevelse som landsbygdsbo. VadĂ„ folktomma gator? DĂ€r jag bor Ă€r gatorna redan folktomma. Och framförallt: hĂ€r har jag skogen, havet, ett utomhus att gĂ„ till och njuta av. De jag pratar med runt omkring mig delar denna bild, Ă€ven om det sĂ„klart finns mycket som pĂ„verkar vĂ„rt liv och oroar oss Ă€ndĂ„.
Nog att landsbygden Ă€r isolerad. Att det Ă€r dĂ„lig kollektivtrafik och övriga förbindelser, ofta lĂ„ngt till sĂ„vĂ€l sjukhus som butiker, mindre utbud i yrken och utbildningar. Urbaniseringen har pĂ„gĂ„tt och setts som det enda logiska sĂ„ lĂ€nge, att man snarare Ă€n nĂ„got annat blir förvĂ„nad nĂ€r nĂ„gon frivilligt vĂ€ljer att bo pĂ„ landet. Det föreligger nĂ„gonstans fördömande bilder om att i staden bor de vĂ€lutbildade akademikerna, kvar pĂ„ landet blir de outbildade eller gamla. âLantisâ anvĂ€nds knappast som komplimang. Till följd av vĂ„r enorma urbanisering de senaste trettio Ă„ren bor endast femton procent av Sveriges befolkning i glesbygdsomrĂ„den. ĂndĂ„ Ă€r det inte sĂ€llan exempelvis politiska resultat förklaras med hjĂ€lp av det felaktiga pĂ„stĂ„endet âdet Ă€r bara de outbildade pĂ„ landsbygden som röstar sĂ„â. Men sĂ€ga vad man sĂ€ga vill i övrigt â glesbygden briljerar just i pandemier eller kriser som dessa. NĂ€r apokalypsen kommer Ă€r det exempelvis pĂ„ Gotland man vill vara (men snĂ€lla, res inte hit, stanna dĂ€r ni Ă€r ett tag till).
SĂ„ nĂ€r stockholmarna vill till sina landstĂ€llen, bland annat hĂ€r pĂ„ Gotland, förstĂ„r jag dem. I storstĂ€derna sprider sig smittan givetvis enklare och snabbare, pĂ„ grund uppenbara faktorer som trĂ„ngboddhet. Till exempel kommer New Yorks stat enligt prognos behöva arton tusen respiratorer vid krisens vĂ€rsta lĂ€ge â Sverige som land Ă€ger fĂ€rre Ă€n sex hundra. Jag förstĂ„r att rĂ€dslan sprider sig och att mĂ€nniskorna vill bort frĂ„n storstĂ€derna. Jag förstĂ„r ocksĂ„ att det inte Ă€r en bra lösning att alla gör just det eftersom vi inte kan sakta ner smittspridningen om alla reser hejvilt. Jag förstĂ„r, och hĂ„ller med om, nĂ€r Löfven sĂ€ger att vi ska stanna hemma i pĂ„sk. Jag Ă€r bara tacksam att mitt hemma Ă€r att vara isolerad precis hĂ€r i FĂ„rösund, med nĂ€rhet till natur och en sĂ„ opĂ„verkad tillvaro som möjligt nĂ€r livet vĂ€nds upp och ner pĂ„ ett par veckor.
NĂ„gonstans tror jag ocksĂ„ att vi finner trygghet i landsbygden. I skogen och fĂ„gelkvittret, i brummandet av en traktor som Ă„ker förbi, i lugnet och tystheten. Och Ă€r det nĂ„got mĂ€nniskor letar efter just nu Ă€r det vĂ€l trygghet. PĂ„ landsbygden har vi ocksĂ„ en annan vana att behöva lösa saker pĂ„ egen hand och hjĂ€lpas Ă„t. Och Ă€r det nĂ„got mĂ€nniskor letar efter nu Ă€r det gemenskap och stöd. Kanske Ă€r det hĂ€r inte en text om corona egentligen, utan bara en om att jag Ă€lskar landsbygden. Kanske lurade jag bara hit er för att prisa skogen och tystnaden, hjĂ€lpsamheten och gemenskapen, nĂ€rheten till havet eller en liten sjö. Jo, det bor nog en liten nationalromantiker Ă€ven i mig. Men det Ă€r svĂ„rt att inte bli sĂ„dan nĂ€r man fĂ„r bo pĂ„ en sĂ„ vacker plats som jag gör. Ja, och sĂ„ rĂ„kar det ju ha blivit omĂ„ttligt populĂ€rt det senaste, det hĂ€r med isolering. I kris Ă€lskar alla landsbygden â jag Ă€lskar den hela tiden.