I helgen jobbade jag på en restaurang inne i Visby och konfronterades då ytterligare en gång med landsbygdstrafikens brister. För det dyra pris som ska betalas – sextiofem hederliga kronor för en enkelbiljett för en ungdom gör att en dagstur till Visby kostar hundratrettio kronor för mig – är det inte mycket valuta för pengarna. När jag tog bussen in till Visby för att jobba i söndags blev jag alltså överlycklig när kortterminalen inte fungerade och chauffören sa att jag fick åka gratis.
Jag är en person som egentligen tycker väldigt mycket om att åka buss. Det finns något meditativt i det att kliva på och sakta vaggas in i ett brummande och veta att man, i alla fall för en stund, inte har några krav. De gotländska landskapen är en fröjd för ögat så att sitta och titta ut med musik i lurarna är något jag verkligen kan uppskatta – det blir en paus i vardagen. Dessutom är jag van vid pendlandet då jag under fem års tid åkte ungefär två timmar buss per dag för att ta mig till skola och träningar.
Men här på den gotländska landsbygden blir bussåkandet bara jobbigt. Min linje, nummer 20, går för det första väldigt sällan och för det andra gärna långa omvägar. Det blir svårt att välja kollektiv transport, som jag ju vet är bättre ur miljösynpunkt, när bussturen in till Visby kan ta dubbelt så lång tid som bilturen. Linje nummer 20 tar nämligen vägen genom Slite ibland och då blir resan en och en halv timme lång, jämfört med tre kvart med bil. Visst är jag väl medveten om att kollektivtrafik alltid tar längre tid än att köra själv och det hade egentligen varit ett lätt överkomligt problem om det inte också var så att turerna går så sällan och att det dessutom knappt är billigare att åka buss.
På vardagar går sista bussen från Visby hem till Fårösund kvart i tio och under dagen går bussarna oftast med ungefär en och en halv timmes intervall; de tätaste turerna med en timmes intervall. På helgen går sista bussen strax innan tolv vilket ändå får vara rimligt, men bussen innandess går vid åtta. Det är alltså ett fyra timmar långt hål däremellan. Jag som slutar jobbet runt nio får alltså välja på att vänta i Visby i tre timmar, hitta någon att sova hos eller köra bil. Kanske är det inte konstigt att det blir svårt att vara miljövänlig?
Ja, jag kanske har varit bortskämd med relativt bra kollektivtrafik tidigare i mitt liv, trots att jag inte insåg det då. Fastän jag inte alls bodde centralt i Göteborg gick bussen oftast var tionde minut och en enkelbiljett för en ungdom kostar där drygt tjugo kronor. Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det, eller vad är det de säger? Men förra sommaren spenderade jag i norra Spanien, och det var nog den enda gången jag har upplevt värre kollektivtrafik än här på gotländska landsbygden. Där fanns ingen app och man kunde aldrig riktigt veta om eller när bussen skulle dyka upp – det hände mig flera gånger att bussen var en halvtimme sen eller att den inte kom alls. Men där kostade en enkelresa ändå tjugofem spänn istället för sextiofem och det gick många fler turer per dag än här. Dessutom tvärnitade chauffören var som helst så fort man tryckte på stoppknappen – otroligt smidigt för mig som resenär men livsfarligt för alla på vägarna.
Kanske är det ändå dags för landsbygdstrafiken på Gotland att bli bättre, om inte annat så för miljön. Jag förstår att det är dyrt att ha turer som går väldigt ofta, men att bussen skulle gå oftare än var fjärde timme på helgkvällar hade varit skönt. Dessutom matchar inte bussen heller alltid färjetiden – ibland kan man komma fram med en färja klockan tolv på natten och då har bussen gått en kvart tidigare. Fler linjer skulle också vara bra, så omvägarna skulle kunna undvikas. För det finns ingen chans att fler väljer bussen, om bussen inte ens är ett alternativ.