Den internationella kvinnodagen till ära tänkte jag tillbaka på mitt eget feministiska uppvaknande. I högstadiet brukade jag vara en av dem som stod längst fram i kvinnomobben med högaffeln i högsta hand, skanderande att det minsann heter feminism, rabblande definitioner (för feminism, rasism, förtryck) och statistik (om aborter, rösträtt, våldtäkter, våld) för vem som än råkade befinna sig inom räckhåll. Jag var tretton, fjorton, femton, mitt i mitt kvinnoblivande, och hade precis upptäckt hur mycket problem det finns i samhället. Jag var förbannad. En aldrig sinande ström av problem tycktes rusa mot mig – sexism, rasism, homofobi, samhällsklyftor – och jag tog tjuren vid hornen: skrev arga texter, bråkade med såväl killar som tjejer, läste på allt jag kunde hitta om kvinnor och förtryck och feminism. Mina föräldrar och vänner sa åt mig att jag borde välja mina strider och jag sa: jag väljer dem alla, passivitet är också ondska. Inget var för stort eller litet. I flera år var ilska min grundkänsla och mitt synsätt var uppdelat i svart och vitt.
Sen slutade jag. Någon skulle kunna påstå att jag helt sonika växte ifrån det, att mitt feministiska uppvaknande bara var en fas och att det är ett omoget och energikrävande beteende att bråka med hela världen. Själv har jag nog också sett det så, att jag mognade och började välja mina strider mer, att mitt synsätt vidgades till att se hela skalan mellan vitt och svart. Sakta men säkert blev jag mer passiv och den senaste tiden har jag snarare än något reagerat med motvilja mot de som proklamerar sin feminism högt och åt alla håll, debatterar ickefrågor på internet och är arga.
När jag nu reflekterade över det, hur min ilska sinade och jag blev passiv i frågor som tidigare engagerat mig, ser jag det annorlunda. Visst spelar det in att man växer upp, mognar, får nya perspektiv och åsikter. Men jag slutade egentligen aldrig vara arg. Jag blev bara matt och uppgiven eftersom jag stötte på så många hinder – killar som i grupp bestämde sig för att säga Håll käften vad jag än sa, lärare som kallade mig “hon den arga”, alla som skrattade åt mig och inte tog mig på allvar – och för att jag insåg hur utsträckt problematiken är. Jag gav upp. Nu ser jag min motvilja mot kvinnor som är arga feminister som internaliserad sexism: jag har ofrivilligt absorberat det motstånd jag mötte och vänt det mot andra.
Däremot står jag fast vid det råd min morfar gav mig en gång: om en man har fel är det bättre att säga “Du har inte helt rätt” istället för “Du har fel”. Det betyder inte att man ska ge män rätt även när de har fel för att det är lättare så. Nej, det betyder att en bättre utgångspunkt för förståelse är att mötas halvvägs, annars känner motståndaren sig attackerad och låser sig ännu mer. Denna princip är enkel men ter sig svår för många. Allt är inte svart och vitt, som jag brukade tycka, och en retorik som baserar sig på ett sådant tänk (det är enkelt, det är inte svårare än så, tycker du inte såhär är du ond) är oftast mer hämmande än främjande för rörelsen i stort. Oftast (!) kan man hitta någon gemensam nämnare i en diskussion även med de som tycker annorlunda och utgå från det. Jag skäms över min passivitet, att jag inte orkat så som jag gjorde när jag var fjorton, men jag vill heller aldrig ha min fjortonåriga världsbild igen.
En annan orsak till min passivitet är att jag har låtit mig vaggas in i en falsk trygghet i mitt lilla Sverige, där jag har föreställt mig att saker är bättre än vad de är, bara för att åsikterna inom min filterbubbla är förhållandevis homogena. Jag har inte orkat se den andra sidan av myntet så jag har kört huvudet i sanden. Såklart fortfarande medveten om det stora förtryck som finns hela tiden, om lönegap och våldtäkt och hur jag blir behandlad i min vardag, men ändå med tanken att allt är på väg åt rätt håll och att problemen löser sig nästan självgående i sinom tid, att vi i stort sett är överens. Men så tänker jag på hur Katarina Frostensson kallar de arton kvinnor som blev sexuellt trakasserade av Kulturprofilen för megäror i sin bok K. Jag tänker på att artisten Duffy försvann i tio år och berättar att hon blev kidnappad, drogad och våldtagen. Jag tänker på könsstympning och killarna som tafsat på mig mot min vilja och misshandel och alla män i maktpositioner och feldiagnostisering för mina vänner och så blir jag förbannad på mig själv som inte har använt min röst mer, för de som inte kan, för alla de som inte kan. För den eviga klyschan, som fortfarande är sann, är: vi har kommit en bra bit på vägen men vi har långt kvar att gå.
Med Lilla My som förebild säger jag: det är inte barnsligt att känna ilska eller frustration över förtryck – det är sådana känslor som behövs för att förändring ska ske. Så jag tänker vara arg. Jag tänker vara arg å alla kvinnors vägnar, framförallt de kvinnor som har det så mycket värre än jag, tills jag inte har något att vara arg över längre. Jag tänker vara arg tills mina systrar slipper bli sexuellt trakasserade, jag tänker vara arg tills min mamma inte blir mansplainad på jobbet, jag tänker vara arg tills alla mina medsystrar som dagligen utsätts på grund av sitt kön inte blir det längre. Men jag ska formulera mig väl och bemöta mina motståndare på ett värdigt sätt så jag kan vända dem, och jag ska aldrig igen se världen i svartvitt.