Vad tänker gemene man på om denne hör ordet poesi? Kanske Frost, Dickinson, Plath, Tranströmer, Boye, Södergran; kanske udda människor med svart basker som dricker rödvin; kanske mörka lokaler och konstiga metaforer; någon knäpper fingrar och någon läser med konstgjord röst. Ord som svårförstått eller komplicerat kan dyka upp i huvudet. Poesi: det är inte för mig. Poesi, det är bara för litteraturvetare och kulturfolk. Eller kanske var det så fram till för ett antal år sen, att poesi var elitistisk, den högsta kulturformen. Att skriva det mest svårförstådda, texter om evigt mörker beklädda i liknelser, metaforer och imagon, det var målet, hör bara på Tranströmer: På väg i det långa mörkret. Envist skimrar / mitt armbandsur med tidens fångna insekt. Så vackert, så djupt, så vist – visst?
Min utgångspunkt var länge att jag varken skrev eller intresserade mig för poesi, trots att jag alltid älskat både att läsa och att skriva. På sin höjd har jag haft en anteckning i min mobil där jag har skrivit några rader då och då, läst något när skolan krävt det av mig. Sen något år tillbaka har jag däremot intresserat mig för fenomenet estradpoesi – alltså poesi som framförs muntligt på scen – och framförallt tävlingsformen poetry slam, som till slut lett till att jag själv deltog i ett poetry slam i Göteborg förra veckan. Estradpoesi har visserligen funnits länge – poesiuppläsningar är ju inget nytt – men poetry slam och spoken word är en egen kulturform, en ung och rebellisk poesirörelse. I USA är det stort och youtube-kanaler som Button Poetry lägger dagligen ut nya videor på poeter som framför sina dikter på scen – jag minns när jag såg Sabrina Benaims Explaining my depression to my mother för första gången och blev så tagen att jag grät – men även i Sverige har det vuxit sen introduktionen på nittiotalet.
Det som lockar med denna nya form av estradpoesi tror jag är flera saker. Poesi som läses högt blir alltid en helt ny upplevelse, det tillför en ny dimension; det är något med en person som öppnar upp sig så på djupet och man riktigt får höra hur rösten skälver i brännpunkterna. Men att läsa en dikt är en sak – att framföra en dikt är en annan. Att se en dikt bli framförd är en upplevelse som kräver full sinnesnärvaro, något som kan fånga på ett sätt ord på papper faktiskt inte kan. Och just spoken word-dikter utgår gärna från starka känslor och egna upplevelser, kanske ännu mer än den traditionella. Avsaknaden av metaforer är vanlig – språket är krasst, rakt på sak, realistiskt. Ju mer öppet och ärligt, desto starkare, tycks det. Det är en typ av poesi som rebellerar mot den elitistiska synen som regerat: inte längre ska dikterna vara svårförstådda, tvärtom! Alla ska kunna förstå och känna in dikterna. Varje dikt blir ett eget framträdande, så den måste vara fristående och inte bara ingå i en samling. Och vilka är det som skapar denna poesi? Framförallt unga. Poesin är inte reserverad för en viss samhällsklass, nej, alla får komma till tals och det är publiken som avgör vem som levererar den bästa upplevelsen. Se till exempel tävlingen Ortens bästa poet som var aktuell i några år. Oftast är poesin samhällskritisk och förankrad i poetens egna erfarenheter, vilket gör den både relevant och stark. Borta är högtravande metaforer, inne är krass samhällssyn och teatraliska framträdanden som frambringar känslor.
Kanske säger det något om vår tid. Vi suktar efter att känna något, vi vill höra om andra människors mörker och ljus, utan krångel. Jag för min del tycker det är fantastiskt, att poesin inte är reserverad till varken en klass, ett kön, en politisk syn eller en utbildningsnivå. Och jag tror att just framträdanden kan locka fler att våga läsa och skriva egen poesi. Det behöver inte vara något konstigt eller svårtillgängligt längre.
Hur gick det för mig i mitt poetry slam då? Tja, vann gjorde jag inte. Kanske var det lika bra, eftersom jag efteråt har insett att jag inte hade kunnat delta i någon av efterföljande tävlingar. Men det var kanske inte målet för mig heller – ord enbart yttrade av förlorare någonsin – utan mitt mål var att prova på. Och att ställa sig på en scen inför ett fyrtiotal okända människor och läsa personliga dikter, att höra publiken skratta när jag ville att de skulle skratta och vara knäpptysta när jag var allvarlig, det var lika hisnande som det var mäktigt. Poetry slam skapar poesi som smäller och den är för vem som helst, skapad av vem som helst. Så jag uppmuntrar er alla att söka upp nästa spoken word eller poetry slam-event i er stad och upptäcka denna poesirörelse som kan få en både att gråta och vilja starta en revolution inom loppet av några minuter.