När jag tog studenten från naturvetenskapliga programmet i Göteborg förra året var det många som trodde att jag skulle gå direkt till en universitetsutbildning. Du kommer bli läkare, sa de flesta, du som har bra betyg och har gått natur. Jag hade däremot redan bestämt mig för att jag skulle plugga något helt annat, nämligen Skrivarlinjen på Gotlands folkhögskola. Inför flytten och skolstarten lovade jag mig själv att jag skulle ge det minst en månad, eftersom jag förutspådde att folkhögskola - en skolform som i grunden är en typ av vuxenutbildning, obunden av centrala läroplaner och med fokus på en blandning av teori och praktik, där lärandet är ett mål i sig - inte var för mig.
Fem månader senare har jag inte övervägt att hoppa av en enda sekund. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men det var nog det jag upplevde när jag kom till min folkis. Sensommarvärmen och paradiskänslan på Gotland gjorde sitt, men vad som fångade och fortfarande fångar mig var:
Att folkhögskolan är en unik och fantastisk utbildningsform som grundar sig i fri vilja: vi som är här lär oss för att vi vill, inte för att vi måste, och det märks. Jag har alltid gått i studiemotiverade klasser, men jag har aldrig haft en så intresserad klass som nu. Vi kan sitta kvar efter skolans slut och diskutera huruvida det lidande geniet är en sann kliché och våra luncher kantas allt som oftast av diskussioner om nyligen lästa böcker. Om någon har kört fast i sitt skrivande finns resten av oss direkt som stöd med konkreta tips eller “jag kan ge respons!”. Därför har jag heller aldrig haft så kul av att vara i skolan som jag har nu. I gymnasiet var det ledigheterna som höll mig uppe - numera klagar jag när vi är lediga och vill helst ha lektioner hela tiden.
Att folkhögskollärarnas uppgift främst är att uppmuntra lärande och inte att bedöma oss, vilket gör att de inte utgör den definitiva auktoritet de gör i andra skolformer. En av mina lärare sa under mina första dagar att han lär sig lika mycket av oss deltagare som vi gör av honom. Då tyckte jag att det lät klichéartat, men nu vet jag att det är sant: våra lärare inspirerar och lär oss av sin erfarenhet och kunskap samtidigt som vi får ge tillbaka, i ett kollektivt lärande med intressanta diskussioner och en salig blandning teori och praktik. Aldrig har jag fått lära mig så mycket, bara för att jag vill, utan den ständiga pressen av att bli bedömd.
Att jag får möta så otroligt mycket intressanta människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars! På folkhögskolan i Fårösund är jag yngst, eftersom folkhögskolan innebär vuxenutbildning, och det skiljer femtioåtta år på mig och den äldsta deltagaren. Någon har läst teater på folkis innan, någon kommer direkt från gymnasiet precis som jag, någon har läst många år på universitet, någon har haft många olika jobb och rest världen runt. Någon kommer från Ystad och någon från Umeå. Varje dag sen jag kom hit har jag fått kasta någon förutfattad mening i (Öster-)sjön och med det vidgat mina perspektiv. I och med den ömsesidiga respekt som råder mellan oss på skolan har jag också kunnat vara mig själv, öppet och ärligt, utan rädsla för att bli dömd. Därför kunde jag till exempel stå på en scen och inför fyrtio personer läsa något av det mest personliga jag någonsin skrivit.
Att folkhögskolorna ofta är belägna på mindre orter. Man har nära till naturen och på grund av mindre distraktioner kan man satsa helt på utbildningen och, ursäkta språket, personlig utveckling. Utöver skrivandet och läsandet som jag ju är här för, har jag även tid för exempelvis: bokklubb, måndagssimning, meditation på morgonen, långpromenader i skogen, spännande matlagning och såklart att hänga med alla människor. I sin lilla håla (förlåt, Fårösund är faktiskt en tätort med nästan niohundra invånare) blir folkhögskolan en egen liten värld med en egen tidsrymd och det är något otroligt fint med det. Vi fyller eftermiddagar och kvällar med aktiviteter och eftersom många av oss bor tillsammans på internatet behöver man aldrig vara själv (om man inte nödvändigtvis vill det).
Glöm inte heller att folkhögskolan: främjar demokratin och kulturlivet och kreativiteten; är gratis; minskar klyftor i samhället genom att erbjuda utbildning för alla; erbjuder unika utbildningar utan motsvarighet; fokuserar på små grupper och hög lärartäthet; är individanpassad och påverkningsbar. Om du ändå inte är övertygad kan jag även avslöja att man fikar hela tiden (två gånger per dag, helst).
Så jag väljer folkhögskola. Inte för alltid, och inte enbart, men just nu. Och det är aldrig för sent att prova - har du inte hunnit med det än så finns det gott om tid när du är pensionerad. På Sveriges hundrafemtiosex folkhögskolor finns det något för alla: kursutbudet sträcker sig från bokbinderi till miljöteknik till måleri till språkkurser utomlands. Det är det som är så fint med folkhögskolan - den är till för folket, hela folket.