Minst en gång i veckan får jag frågan “Vad är du, egentligen?”. Trots att det låter som att människor i min omgivning undrar om jag egentligen är någon utomjordisk varelse – är det en komplimang eller en förolämpning? – är det inte vad de menar. Inte heller undrar de vilken nationell tillhörighet jag har, hur jag står politiskt eller vilken hand jag skriver med. Nej, det de undrar är vad jag har för kosthållning. Är du vegan, vegetarian, pescetarian eller flexitarian? Vad är du, egentligen?
Det är ingen hemlighet att vi människor gillar kategorisering. Vår hjärna uppskattar logik och tydliga mönster som inte överraskar. Föga förvånande har även kosthållningen krupit in i vår identitetsdefinition: vi är vår kosthållning, vad vi äter, vilket gör våra val till något väldigt personligt. Utefter dessa val sorteras vi sedan in i tydligt inramade grupper – veganer, vegetarianer, flexitarianer, köttätare – med bestämda regler att förhålla sig till. Att kategorisera maten är nödvändigt eftersom man bör kunna veta när mat innehåller animaliska produkter och när den inte gör det, inte minst av religiösa skäl, men att kategorisera människor på samma sätt är begränsande.
Det är klart att de kan vara skönt att ha en term för sin kosthållning som andra begriper, men när termen och således kosthållningen blir en del av vår identitet blir det personligt på ett plan som gör att fria valmöjligheter försvinner. Exempelvis skulle vi reagera på om en person som vi trott var vegetarian äter kyckling till lunch en dag, eftersom det inte följer definitionerna vi satt upp. Googlesökningen ”why I’m not a vegan anymore” genererar över fyrahundra miljoner resultat med försvarstal från olika människor som hamnat i rampljuset på grund av deras val kring kosthållning.
Denna typ av fixering vid kosten som identifikationsmarkör är kontraproduktiv för målet, om det i slutändan är att fler ska välja bort animaliska produkter – för vi är generellt överens om att det finns stora fördelar med en i alla fall delvis plantbaserad kost. En form av hierarki mellan kosthållningarna upprättas lätt, även om den kommer olika till uttryck i olika sammanhang. Risken är också att diskussioner som inte fyller någon egentlig funktion uppkommer, där fokuset flyttas från målet – mindre konsumtion av animaliska produkter för miljöns skull – till vem som är vad, vad man får eller inte får äta om man ska få använda en viss term. Blir en vegetarian som äter nudlar med biffsmak berövad sin titel?
Jag vill lyfta talesättet ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Enligt Djurens rätt uppger ungefär en tiondel av Sveriges befolkning att de är antingen vegetarianer eller veganer samtidigt som fyra av tio äter vegetariskt minst en gång i veckan. Det går att säga en hel del om vilken kosthållning som är bäst i miljö-, hälso- och ekonomiaspekten, men det är ändå så att vi ännu inte har nått konsensus och att alla inte har möjlighet att göra samma. Det kan vara en fråga om en problematisk relation till mat eller någon allergi. Alla kan inte äta kött men alla kan inte välja bort det helt heller. Om alla svenskar skulle äta vegetariskt två gånger i veckan skulle det ha större effekt än att en tiondel aldrig äter kött. Så istället för att fästa så stor vikt vid terminologi bör vi lägga fokus på att få fler människor att i alla fall oftare välja bort animaliska produkter. Som tur är går det ju ändå i rätt riktning, om målet är en mindre konsumtion av animaliska produkter.
Men vad är jag då, egentligen? Den frågan är ganska svår för mig att besvara med terminologin vi nu har att tillgå. För ungefär sjuttio procent av min kost är vegansk och i övrigt äter jag lakto-ovo-vegetariskt. Men några gånger per år äter jag fisk, så då är jag väl egentligen pescetarian. Jag älskar ost och äter det ibland, men jag dricker aldrig komjölk. Jag äter aldrig kött av något slag men jag har ätit grytor som innehåller hönsbuljong för det lägger jag inte lika stor vikt vid. Hänger ni med på den, eller är det lite krångligt?
Så jag hoppas att vi kan minska fixeringen vid kosthållning som identitet, för att med gemensamma krafter minska konsumtionen av animaliska produkter. Med andra ord: vi är inte vad vi äter och ingen kan göra allt, men alla kan göra något.