Jag läser och läser, överallt läser jag. Jag hör och ser hur den här pandemin tar över våra liv. Jag går mellan sängen, soffan och datorn där jag pluggar på distans. Jag försöker gå ut varje dag, jag har tänkt börja ta morgonpromenader för den här vardagen vi lever i nu är fan själadödande. Och jag blir galen på att vara hemma och inte vara ute bland folk, men så snubblar jag över någon text igen. En person som skriver om vad hen har varit med om, det gör fan ont i min själ att höra allt som hen har gått igenom med den här sjukdomen. Jag tänker att det här är fan själadödande men jag kan klara det utan problem, för jag är inte sjuk. Det finns dom som har varit sjuka och sen finns det dom som har varit riktigt jävla sjuka, då tänker jag att jag klarar mig. Jag överlever att det är själadödande, för det viktigaste är att vi överlever.
Under sommaren betedde jag mig som en bortskämd snorunge och satt på uteserveringar hela tiden. Jag ångrar mig nu. Jag har varit en av dom som har bidragit till festandet och fy fan vad jag skäms. Men att jag skäms spelar egentligen ingen roll, för jag lever ju, jag har inte varit sjuk, jag mår bra. Det är bara själadödande, men jag överlever.
Jag har blivit inbjuden till fester nu, NU?! Hur kan man ens fundera på att ha fest nu. Hur kan man vara så självisk och inte ta sitt ansvar och ställa in festen? Att stanna hemma nu är det mest solidariska vi människor kan göra. Ba skit i festen, det finns fler fester i framtiden. Och tänk vad vi kommer kunna festa, kramas, umgås och allt härligt, när den här skiten är över. Det kommer bli en stor jävla fest. Folk kommer vara lyckliga, gråta glädjetårar och man kommer kunna trösta varandra eftersom vi klarade det. Men det innebär också att vi måste stanna hemma nu.
Det är själadödande att sitta hemma, men i och med att vi sitter hemma innebär det att fler kan överleva.