Flygskam, klimatskam, bilskam, köttskam. Det är mycket att skämmas för dessa dagar.
Förra veckan dök dock en helt ny sorts skam upp i mitt liv - bakskammen.
Dottern skulle bidra till den stora julmarknaden i skolan, eller rättare sagt: dotterns föräldrar skulle bidra för det är ju så det blir oavsett ambitioner om att inte curla sina ungar.
Jag lovade i ett svagt ögonblick att baka två sockerkakor. Jag är grym på sockerkaka. Dessutom är det det enda jag kan baka utan att behöva handla tusen grejer och leta recept.
Men så gick dagarna och helt plötsligt var det bara två dagar kvar och jag hade "glömt" att jag hade kvällsåtaganden och paniken slog till. Bakskammen.
Skulle jag vara den förälder som inte levererade? Skulle jag tvingas baka sockerkaka vid midnatt?
Min lösningsfokuserade kollega, vi kan kalla honom Johan, hade dock svar på tal: "Åk och köp sockerkaka i affären och packa om, ingen kommer märka det".
Så fick det bli. Nu blev det chokladkaka förvisso men jag hade inte mage att packa om och låtsas att det var hembakt. Jag vet inte om jag i och med detta lyckades behålla någon slags värdighet, men där gick i alla fall gränsen.
Jag tror inte att jag är ensam om att drabbas av den här bakskammen, inte med tanke på den enorma mängd hembakt som ska produceras till diverse marknader, loppisar, idrottsevenemang och friluftsdagar varje år.
Bakskam. Ännu ett ord som det där med att vara förälder introducerat i mitt liv.