Max Hansson var en entreprenör. Det känns lite futtigt nästan att benämna honom så i en tid då ordet ”entreprenör” blivit mode och används av vem som helst som öppnat en korvkiosk eller en surfbrädeuthyrning.
Men han var det. Den största också i Gotlands historia.
Jag kan inte ens föreställa mig att vi kommer få någon, någonsin, som kommer i närheten av att lyckas med det Max Hansson gjorde. Från ingenting skapade han ett företag, på egen hand hela vägen, som blev vad det är i dag.
Prislappen var svindlande när han sålde, över 1,2 miljarder kronor. Men det är bara vad Payex var värt just då, för Max Hansson och Swedbank. Vad Payex, och tidigare Faktab Finans, är värt för Gotland går inte att uppskatta i kronor och ören.
Alla dessa arbetstillfällen. Alla dessa karriärmöjligheter. Alla företag som profiterat på Payex framgångar genom att anställda gått vidare till dem efter att ha fått grunderna hos Max. Alla dessa skatteintäkter, bara en sån sak.
Egentligen är det osannolikt att Max Hansson gjorde det han gjorde, på Gotland. Och framförallt FÖR Gotland, vilket många tenderar att glömma. Han flyttade aldrig huvudkontoret. Han brann för att utveckla företaget lokalt, det blev en affärsidé och ett varumärke.
Payex var gotländskt. Han var genuint sur på att all skatt han skulle betala efter försäljningen inte kunde komma Gotland specifikt till del. ”Gotland borde få hälften”, sa han i en intervju med oss.
Max Hansson må ha uppfattats som excentrisk av oss som stod vid sidan av, men det gick aldrig att missta sig på hur mycket han brann för Gotland. Han byggde också upp ett mindre imperium i innerstan, och bara den biten i hans entreprenörskap är värd ett helt kapitel i boken om hans liv.
För bara några dagar sedan hade jag turen att få en rundvisning i den gamla banken vid Donners plats. Så smakfullt renoveringen var gjord. Så snyggt man värnat om detaljerna i byggnaden. Och så ofantligt dyrt det måste ha varit att ta denna hänsyn till kulturarvet som han gjorde.
Jag kände inte Max Hansson. Vi träffades några gånger, och han ringde mig vid emellanåt och var förbannad över något vi skrivit. Men till skillnad från andra som jag haft att göra med där våra åsikter gått isär var Max Hansson aldrig oresonlig.
Han kunde uppfattas som burdus och han hade ingen tid för skitsnack. Extremt tydlig och rakt på sak. Men han lyssnade alltid på argument. Våra samtal slutade alltid med skratt och prat om något helt annat än det han ringde om från början.
Sen är det säkert så att man inte lyckas med det Max Hansson lyckades med om man inte har en tydlig vision och ett bestämt sätt att genomföra den på.
Jag kan inte känna något annat än den djupaste respekt. Hatten av. Vila i frid.