Det finns en på många sätt väldigt obehaglig tystnadskultur i den gotländska skolan.
Det här har jag märkt många gånger under de tolv år jag jobbat som journalist här. Lärare är rädda för att prata med media på ett sätt som få eller inga andra yrkesgrupper är.
Varför är det så? Varför vågar inte lärare berätta om saker som händer på deras arbetsplats? Vi har många gånger hamnat i märkliga situationer där personer vi kontaktat uttryckligen sagt att de varit rädda för sina arbetsledare, rektorer eller till och med för nämnden och tjänstemän.
Flera lärare jag pratat med privat bekräftar att det är så här. De förklarar att de fruktar att bli betraktade som besvärliga, och flera säger också att det råder en kultur inom skolan där man efterforskar källor och alltså bryter mot det i grundlagen reglerade meddelarskyddet.
Flera säger också att man är rädd för att inte kunna få något annat jobb inom skolan på Gotland eftersom man inte kommer att få referenser.
De lärare jag pratat med säger att man inom skolan förväntas vara lojal till det absurdas gräns, och om man påpekar saker som inte fungerar så finns risk att man blir mobbad och utfryst.
Detta gäller inte bara när det gäller att prata med media, att kritisera sin verksamhet och ställa frågor eller ha krav på sin arbetsmiljö tycks överlag vara impopulärt.
Lärare i dag har en extremt pressad arbetssituation på många sätt. Kraven är höga, lönerna låga, omorganisationer och besparingskrav avlöser varandra samtidigt som det kommer nya läroplaner och nya betygssystem som de måste förhålla sig till.
Att samtidigt inte känna stöd från sin ledning lägger ytterligare sten på börda.
- Läs gärna om de lärare som vågade ta tag i sin situation och gjorde en anmälan till skolinspektionen, trots riskerna för repressalier: