En pappaledig fredag.
Helt oskriven. Inte Hemsebadet dock, jag är förkyld och har legitimt skäl att säga nej, även om jag vet att det blir gnäll.
Sannolikt kompenserar jag med McDonaldslunch, en given succe även om jag skulle kunna tänka mig att betala extra för att slippa de helt värdelösa plastleksakerna.
Men pappaledig. Vilket underbart ord. Och det har verkligen bara blivit bättre och bättre. Särskilt jättekul var det inte när jag var långpappaledig och den minsta var ett drygt år och det var vinter och bistert och overaller och 15 timmars dagis för den stora.
Klappoklang är inte min grej. Men nu, när ungarna är sju och fem, nu är det på riktigt. Nu kan vi göra saker som jag ser att barnen har utbyte av. Vi kan gå på stan. Snacka. Hänga lite.
Vi brukar drälla in i domkyrkan ibland och det är en upplevelse varje gång med barnen, de ser saker på andra sätt än jag och pekar storögt på Jesus däruppe på korset och frågar tusen saker och är andäktigt tysta och viskar i det vackra rummet.
Jag brukar gnälla en del emellanåt på tingens ordning i det här landet, men föräldraledigheten är verkligen helt outstanding. Jag vet inte, men förmodligen är vi världsbäst.
Och förmår vi inte uppskatta den ynnesten, den möjlighet vi får att spendera tid med våra barn i den ålder då de behöver oss mest, då är det nåt fel på oss.
Vi tar föräldraledigheten för given, och vissa tar inte ens ut den. För mig helt obegripligt. Fortfarande finns det pappor som, trots att de kan, väljer bort detta. Ger dagarna till mamman helt frivilligt.
Jag har inte gett bort en dag. Det är mina dagar. Min tid med kidsen. Jag vill ha den, jag uppskattar den, jag är tacksam för den och i dag är en underbar dag för det är maj och det är vår och jag är pappaledig och vi ska bara hänga och lata oss och göra vad som faller oss in hela dagen.
Det kommer bli grymt.
Pappaledig is da shit.
Borde skaffa en unge till bara för den sakens skull.
Ses!