Jag vill inledande kommentera protesterna världen över med mordet på George Floyd som katalysator. Det jag vill säga är: agera, var inte tyst, rannsaka dig själv, distansera dig inte från problemet. Och framförallt: ta ansvar i vardagen. Se att detta inte är ett specifikt amerikanskt problem utan något som är väl förankrat i stora delar av världen, så även Sverige, på många sätt. Se också att detta INTE på något sätt är något som händer bara “just nu”, som så många vill påstå för att skydda sig själva. Rasism är inte ett nytt påfund. Det behöver jag inte ens säga, egentligen. Men förstå att mordet på George Floyd är ett i mängden, förstå att problemen är strukturella och institutionella, förstå att det inte räcker med en svart ruta på instagram för att förändra det. Här finns en lista på saker att göra. Med det sagt ska detta inlägg inte handla om BLM, utan om att säga hejdå.
För en vecka sen sa jag hejdå till två av mina närmsta vänner från mitt år på folkis. För åtta dagar sen hade jag avslutning i min lärares trädgård. Och tiden innan det var det ännu fler hejdå till nära vänner, ännu fler saker som gjordes för sista gången – sista badet, sista lunchen, sista promenaden. Sista, sista, sista. Det var som att det enda man, eller i alla fall jag, gjorde de sista veckorna var att säga hejdå, eller tänka på att man skulle behöva säga hejdå.
Och det här med att säga hejdå. Till människor, platser, situationer. Det man älskat. Det man inte förstått att man tyckt om men som man vant sig vid. Det som varit ens vardag och sen, plötsligt, inte ska vara det längre – det blir som att ryckas upp med rötterna. Fast egentligen är det värre när det inte sker plötsligt. När hejdået är utdraget åt alla håll. Så det känns som att man säger hejdå i en evighet, som att man bara måste fortsätta säga hejdå – som att man dras upp långsamt ur jorden, så långsamt att man hinner känna varenda rot när den förlorar fäste.
Imorgon är det precis ett år sen jag tog studenten, och det känns som att jag redan har upplevt många avslut. Först var det studenten och hejdå till den vardagen, sen var det Spanien över sommaren, sen skulle jag till Gotland för att börja på folkhögskola, sen tog läsåret slut, och nu är jag kvar på Gotland för att jobba under sommaren. Visst, jag gillar nytt, jag blir rastlös annars. Men jag gillar också rutin. Jag känner mig lite, ursäkta den klyschiga liknelsen, som ett frö i vinden. Ständigt på jakt efter någonstans att slå rot. Jag känner inte nödvändigtvis att jag måste slå rot, inte än, inte på länge. Men jag ser, i alla fall lite, fram emot att göra något under en längre period, något som inte är en parentes i livsplanen, något som räcker längre och som kan bli en stadig vardag att göra avbrott ifrån.
Av de olika typer av hejdå jag har haft det senaste året har jag kommit fram till att det är värst att vara den som är kvar. Att stå vid kajen och vinka med sin näsduk – vilket ironiskt nog är exakt vad som händer när människor åker ifrån Gotland – är den värsta sortens farväl, att se alla åka, att själv bli kvar. Att själv vara den som åker är inte jobbigt, det är spännande. Man har inte tid att reflektera över det som var eftersom man har fullt upp med det som ska bli. Oftast blir man – och ni får förstå att jag nu gör personliga upplevelser till allmänna sanningar – sentimental senare, när man hunnit landa i sin nya situation. Därför glömde jag nästan att ha kontakt med min familj och mina vänner i början när jag var på Gotland, men kom på det senare, och insåg hur viktiga många av dem är för mig.
Jag tänker att alla hejdå, oavsett om det är till en plats eller en relation eller en vardag, i grunden är samma. Det kan vara emotionellt när det väl händer och det är oftast jobbigare att bli lämnad än att lämna. Till en början kanske man kommer ihåg framförallt det negativa. Senare börjar man komma över det, man skapar en ny vardag, man träffar nya människor, man mår bra och går vidare. Ändå kan saknaden slå en när man minst anar det, och det kan kännas omotiverat, för visst hade man redan gått vidare? Egentligen är det kanske inte ens hemort eller ens ex som man saknar. Kanske är det bara tryggheten i den vardag man hade. I samband med saknaden kanske man också börjar minnas det finare. Så går tiden, och det nya blir vardag.
Trots att jag kände mig färdig är jag så tacksam för mitt läsår på Fårösunds folkhögskola. Tacksam för alla fina människor och allt jag lärt mig och discolampor och odlingsklubben och körkmackar i rummet och textsamtal och kärlek och inte kärlek och tvåfikat och bada i december och tunna väggar och pannkakor till frukost och bakisdagar och filmmaraton och engångskameror och egenodlad basilika och roadtrips och fikor och raukar och vänner tio meter bort och musikquiz och inget smink och samma kläder i en månad och två personer i nittiosäng och tre personer i nittiosäng och skratt och kramar och värme. Jag vill rikta ett speciellt tack till alla de jag fått vara nära. Till mina vänner, till klassen, till mina lärare, till de som bott och bor här och öppnat sina armar för mig och oss, till all fantastisk personal på skolan, till de som kommit och gått. I sommar är jag kvar på Gotland och jobbar. I augusti åker jag till Göteborg. Det blir fler hejdå och det blir fler hej, om och om igen. Och allt blir bra. Det är jag övertygad om.