Jag sitter och rättar mina elevers första skrivuppgift. Det är ett sånt där brev där man presenterar sig för sin lärare, berättar om sig själv och sina mål och ambitioner och drömmar. Eleverna är vuxna och läser svenska som andraspråk. Nästan alla är flyktingar.

Jag läser de där breven och inser att det har hänt någonting med integrationen på Gotland. Hundratals små kugghjul har knirkat och gnisslat, handläggarna på arbetsförmedlingen har förklarat och trugat, vuxenutbildningen har anpassat sin repertoar. Sedan den stora flyktingströmmen 2015 har vi dragit slutsatser. Skissat upp riktlinjer. Fattat beslut. Resultatet är ganska imponerande.

Jag har läst sådana här brev förut. Åtta år i rad, närmare bestämt. Och i årets brev kan jag se en förändring. Tidigare har många av eleverna berättat om sina planer att fortsätta arbeta med samma yrke som i hemlandet. Farmaceuter och sjukgymnaster och optiker och arkitekter. Och det är ju per definition inget fel med att vilja fortsätta på sin yrkesbana. Man har en lång och dyr utbildning, en karriär och en yrkesidentitet. Klart man vill behålla allt det där även i det nya landet.

Men det är svårt. Ibland till synes omöjligt. Sverige är en snål och missunnsam styvförälder som kräver kompletteringar, vidareutbildning, nya diplom. För de allra flesta innebär det nya murar att forcera. Och har man därtill fem barn och befinner sig i övre medelåldern, då reser sig murarna ända upp till himlen.

De brev jag läser idag är författade av ett gäng pragmatiker. De berättar om sin bakgrund, sina diplom och sin karriär. Sen förklarar de utan att blinka att målet i Sverige är att utbilda sig till undersköterska. Barnskötare. Vårdbiträde. Precis de yrkesutbildningar som vi numera kan stoltsera med på Gotland. Handläggare, studie-och yrkesvägledare, tjänstemän och kontaktpersoner av alla slag har förmått de här människorna att satsa på ett yrke där de faktiskt kan få ett jobb.

Är detta en deppig iakttagelse tycker du? Tänker du att alla människor själva borde få välja vad de ska jobba med? Att alla måste få leva ut sina drömmar?

Det tycker inte jag. Jag tycker att den här utvecklingen är fantastisk. Att ha ett arbete och behärska språket är absolut avgörande för integration. Alla kan inte ägna sig åt sitt drömjobb, åtminstone inte de första åren.

I breven är det många som uttrycker en längtan efter att bli en fullvärdig medborgare, att göra rätt för sig och skapa sig en meningsfull tillvaro. En vardag där barnen kan få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen och få lön in på kontot den 27. Och den enklaste vägen dit är redan skottad och sandad. Man satsar helt enkelt på ett yrke där det finns en lokal yrkesutbildning och en efterfrågan på arbetsmarknaden. Se där en dröm värd att kämpa för.