En dag förvandlades jag till Silltunnan

I morse vaknade jag och var Silltunnan. Det var första gången men kanske inte den sista.

9 november 2019 06:00

Silltunnan var ett fruntimmer som bodde på vår gata när jag var liten. Det här var tidigt 80-tal och hon var den enda mamman som åkte till affären i papiljotter och blommig städrock. Hon var vresig och lynnig, spolformad kropp, vaggade fram. Jag föreställer mig henne med en mattpiska i handen. Jag tror att hon rökte. Hennes son var ett erkänt busfrö. Alla barnen i kvarteret kallade henne Silltunnan. Min mamma sa att vi absolut inte fick säga så. 

 

Min mamma var lång och smal i platinablont, kortklippt hår. Hon åkte aldrig till affären utan att svärta ögonbrynen och ögonfransarna med hjälp av en liten mörkbrun kaka och en borste som låg i ett etui med spegel i locket. Ibland satte hon på rosa läppstift också när hon skulle till affären. Jag hoppades att jag en dag skulle bli som min mamma. Idag blev jag alltså i stället Silltunnan. 

 

Innan jag ens slog upp ögonen var jag förbannad. Vresig och tvär. Trött och sur. Ryggen värkte och nacken hade låst sig. Jag snörvlade och hostade och nös. Jag satte avsiktligt på mig mina fulaste kläder och min fulaste frisyr. Matlådan lämnade jag i kylskåpet för att tvingas äta de sunkiga nudlar jag förvarar på mitt skrivbord. 

 

När jag körde mot jobbet låg jag efter tre olika bilar som alla körde 30 i stället för 50. Så fort en svängde av kom en annan. En kvinna i glasögon stannade mitt på ett övergångsställe och funderade på om hon skulle svänga höger eller inte, hon böjde sig fram dubbelvikt för att se alla skyltar och pratade med sin passagerare, ögonbrynen högt upp under hårfästet, hur ska vi nu göra, skakade oändligt långsamt på huvudet, och bakom låg Silltunnan och morrade och tuggade fradga. 

 

Efter glasögonkvinnan kom en farbror med släpvagn, han var så liten att han inte stack upp ovanför nackstödet och på släpet hängde stora grenar av tall ner och vispade på vägbanan. Han körde 28 och sträckte hela tiden på halsen och plirade mot sin dyrbara last, gud nåde att en gren skulle dråsa av, mitt hjärta bultade och jag pratade högt med den där farbrorn, nästan skrek, det stack i hårbotten och slog blixtar ur min nos.

 

Sen svängde farbrorn i alla fall av och sikten blev fri och det var grönt ljus förbi Solbergabadet och just då spelades Avicii på radion, Levels, och Silltunnan drog upp volymen och trampade gasen i botten och tänkte att den här låten hade hon nog gillat, den första Silltunnan. Undrar om hon lever idag. Undrar om hon har radio i bilen. 

Så jobbar vi med nyheter
Anna Wennblad