En budfirma ringer och vill leverera ett paket till mig, men ”det är ingen hemma”, en torsdag klockan 14.21. Nästa morgon ringer de igen. Jag svarar att jag tyvärr jobbar, men jag kanske kan hämta paketet i stället? Mannen låter lättad, det går jättebra! Kontoret är öppet till 16.

När jag skulle ta körkort för några år sedan var körskolan stängd för lunch mitt på dagen, men även för för- och eftermiddagsfika. Stängt tre gånger under dagen alltså, för att sedan slå igen porten klockan 17.

Återvinningscentralen i Visby håller öppet tolv timmar under kvällar och helger. Enhetschefen hävdar att kunderna är nöjda enligt de undersökningar som gjorts. Och utökade öppettider på vardagar är hur som helst inget alternativ, eftersom det kräver utökad personalstyrka. För det första undrar jag hur dessa kundenkäter genomförts. De kan väl inte vara så att man har delat ut dem på plats? Och att den alltså besvarats av dem som inte har några problem med öppettiderna, eftersom de är där? För det andra undrar jag varför kvällsöppet nödvändigtvis betyder mer personal. Det är väl bara att öppna lite senare? Varför öppnar egentligen återvinningen klockan sju? Hantverkare får ju ändå inte lämna sitt avfall där. Varför öppna när de flesta kunder är på väg till jobbet?

Det är ingen retorisk fråga. Jag har ett svar. Anledningen till att återvinningen ska ha öppet mellan 7 och 15 eller 18 är helt enkelt att det är arbetstider som personalen trivs med. Vem vill jobba på helger och kvällar? Visst, det är då allmänheten är allra flitigast med att samla skräp och tömma garage. Men de är välkomna in på måndag klockan sju. Då har de väl inget speciellt för sig. Jobbe?

Återvinningens öppettider är inte anpassade efter allmänhetens behov utan efter personalens. Känns det igen från andra verksamheter på ön? Butikerna som inte har öppet när kryssningsturisterna kommer? Vårdcentraler och tandläkare som håller strikt kontorstid? Företag som bommar igen exakt samtidigt som alla potentiella kunder har lunchledigt? Kan vi ana ett mönster?

Ja, gott folk. Det är ett mönster. Låt oss kalla det gotlandsmodellen. Den bygger på att människor vill jobba på bekväma arbetstider, äta tillsammans när det börjar kurra i magen vid 12-snåret och ha semester i juli som alla andra.

Ja, jag vet att jag låter grinig och raljerande, men det är nåt fint med det där också. Alla dessa medborgare som i god tid kan hämta ungar, handla och få maten på bordet innan hungern sätter in. Vid min närmaste matbutik är parkeringen full kring 16. Efter 17.30 är den tom. Det säger något om vår livskvalitet på den här ön. Men också om vår vilja att rucka på arbetstiderna.