Krönika jenny persson Jag har bara varit kär i småbröder. Vad gäller både manliga och kvinnliga vänner är storasyskonen överrepresenterade i vänskapskretsen. Men när det kommer till kärlek är det småbröderna som har gällt. Med största sannolikhet på grund av att jag själv är en storasyster. De kreativa, frisjälade småbröderna passar helt enkelt fint vid min trygga storasystersida.

En annan sak som de relativt få som jag varit kär i har gemensamt, är att de varit talangfulla och kreativa. De har brunnit passionerat för något och också varit eller åtminstone strävat efter att bli bäst inom sitt område. Män med drömmar, ambitioner, passion och talang. De har kunnat se ut egentligen hur som helst, så länge de haft det där. Så länge de har haft något extra. Utmärkt sig. Klart jag ibland ifrågasätter det här hos mig själv, samtidigt som jag tänker att det är ganska naturligt. Klart man vill att en potentiell far till ens avkomma ska vara något alldeles särskilt.

Jag är 1.78 centimeter lång, vilket är ungefär vad en normallång man i Sverige mäter och cirka tio centimeter mer än vad normala kvinnor mäter. Jag känner mig oftast som bekvämast i sällskap med andra stora människor, men jag har också ovanligt många vänner som är ovanligt korta. Jag tänker att det beror på att vi är i samma situation, fast omvänt. Alla som är annorlunda på något sätt känner dessutom ofta krav på sig att kompensera för detta faktum och utvecklar därför inte alltför sällan, till exempel, extra god social kompetens. Och i det där extra samt förståelsen för varandras situation, förenas vi som varit eller är annorlunda.

I min vänskapskrets finns det extra många av två typer och det är lärare och hästtjejer. Jag tror att lärare dras till mig därför att de själva ofta är ganska kontrollerade, eftertänksamma människor som därmed fascineras av farten på både min tankar och mina ord. De gillar även att jag är motsatsen till kontrollerad och eftertänksam. Jag gillar lärare dels därför att de är smarta men också på grund av att de oftast är trygga, självsäkra människor som vågar ta plats. Hästtjejerna är helt enkelt de bästa tjejerna, likt småbröderna passionerade och talangfulla de också. Ganska olika mig själv då de ofta har hårda pannben och också de är kontrollerade och disciplinerade människor. Troligtvis dras jag till dessa egenskaper eftersom jag saknar dem själv. Och de dras kanske till mig för att jag är mjuk och varm och har lätt för att prata om känslor. Lite som en gammal häst att luta sig emot.

Det är spännande att tänka på såna här saker, så länge man inte låter sig begränsas av det. Hur är det med er? Blir ni kära i storasyskon eller ensambarn? Vilken yrkeskår är överrepresenterad på grillmiddagarna hos er i sommar?

jenny_thomasson@hotmail.com