Jag levde ett liv vid radioapparaten

Jag tycker väldigt mycket om att jobba på en tidning, men egentligen växte jag upp med radion, skriver Magnus Ihreskog.

4 april 2020 06:00

Jag har skrivit om dem förr, jag gör det igen. Radioapparaterna i mitt barndomshem. Så mycket som de betydde, med dem gjorde jag mina första resor runt jorden.

Den lille pojke som var jag älskade att se nålen som, när jag vred på en ratt, färdades mellan städerna i den stora världen där utanför: Moskva, Hilversum, Bryssel, London.

En kakafoni av skrapande röster på främmande språk, engelska, ryska, tyska, skilda temperament, låtar som gled in i och ut ur varandra, en känsla av att vara mitt i något stort utan att någon såg mig.

 

Mest lyssnade jag på en batteridriven Südfunk med vitt hölje. Där hörde jag gruppen Middle of the Road första gången, låten ”Soley, Soley”. Det är smörig men jag har älskat den sedan dess, jag var bara åtta, och det var pop.

Det hände att jag lyckades ratta in Radio Luxemburg. Det lyssnade mina äldre kusiner på, det var så vuxet! Det är många som i dag är gubbar och tanter som lyssnade på Radio Lux. Där gick att höra popmusik långt innan det spelades i svensk radiola.

 

Lika mycket lyssnade jag på sport. Jag låg under täcket i det nedsläckta pojkrummet och hörde referaten när Tre Kronor spelade; Lill-Prosten Karlsson, Tord Lundström, Inge Hammarström. Ofta var det Tommy Engstrand som pratade, jag såg varje spelare fast jag inte såg dem. Än i dag lyssnar jag lika gärna på radio när det är stora matcher som ser på televisionen. 

Via radion aktiveras den egna fantasin, via radion målar jag mina egna bilder. Där lär jag mig om mig själv och om tillvaron utanför, än i dag är radion lika viktig i mitt liv.

 

Alla härliga program, fina minnen i coronans tid: Kvällstoppen, Europatoppen, Klang och kompani, Eldorado Lyx, Hallå bilist, Det ska vi fira, Dialog, Tio i topp, Poporama, Metropol, Radioapparaten, Ring så spelar vi, Skivspegeln och Sport idag.

 

Du vet, när du är utomlands. Du går längs en soldränkt gata i Barcelona eller Thessaloniki (eller Valletta eller för all del Flen), stannar till på ett kafé och där bakom disken skrålar en dåligt inställd radio de senaste hitsen.

Det är så vackert, det skaver som själva livet.

En gång i tiden reste jag i Zimbabwe. Där fick jag en av mina största musikaliska radioupplevelser, ungefär som att höra Middle of the Road i pojkrummet. 

 

Jag bjöds på middag hemma hos Philemon och Ella Gezi i Nyamokapa village inte långt från Mutare. Bordsbön, grönsaker och sadza. Jag var hedersgäst, apelsinträd, majsfält, den röda jorden, och på en transistor i bakgrunden spelades Lionel Richies LA-slicka ”Stuck on you”.

Två världar som krockade, nej, möttes. Utanför och djupt inuti.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog