KRÖNIKA MATS PETTERSSON Jag har aldrig beskrivit mig själv som handikappad, trots att jag har ett handikapp. Det är skillnad på att ”ha ett handikapp” och att ”vara handikappad”.

Det senare låter mest som ett skällsord, ett hån, något man kunde få slängt efter sig i skolkorridoren om man inte passade in i normerna eller bara var allmänt ocool. Men ändå. Jag får göra som de gör i AA, ställa mig upp och säga "hej jag heter Mats och jag är handikappad".

Numer heter det funktionsvariation, men jag är inte helt säker på att jag gillar det heller.

Mitt handikapp är en hörselnedsättning som jag antagligen haft sedan födseln. Den följer med mig överallt och gör sig ständigt påmind, även om jag sedan länge lärt mig leva med den här kompanjonen.

I fredags publicerade GT en fin intervju med min kollega Fredda Magnusson, gjord av Magnus Ihreskog, där han berättar om sin stamning som han beskriver som ”ett jävla handikapp”. Jag vet inte hur det är att stamma, men han och jag delar en hel del gemensamma erfarenheter.

Inte sällan framstår vi som dummare än vi är eftersom vi av olika skäl inte hänger med i samtalet.

Man kan bara säga ”va” en gång. Nästa gång får man säga ”ursäkta jag hörde inte”. Tredje gången … då brukar jag oftast ge upp och gissa. Jag är ganska bra på det, att gissa vad som sägs, att bedöma av tonfall och satsmelodi hur folk förväntar sig att jag ska svara eller om jag ska skratta.

Det funkar – oftast. Men det är när det blir fel som det blir väldigt fel. Det är inte jättekul att dra ett skämt för någon som svarar ”mhm”. Och den som svarar så blir naturligtvis en dryg jävel.

Jag har gjort så otroligt många dåliga första intryck på människor genom åren. De kanske har hälsat och jag har ignorerat dem. De har sagt något snällt och jag har inte svarat.

I dag har jag hörapparater som hjälpmedel, jag var 25 när jag fick dem, och jag fattar inte hur jag klarade av skolgången utan dem. Inte heller hur mina vänner stod ut (tack för att ni finns, ni vet vilka ni är).

Men hörapparater är inte frälsningen. De går inte att ha jämt. Blåser det ute låter det som en felinställd radio i mitt huvud. Jag kan inte ha dem när jag tränar eller badar. På krogen är det bara att plugga ur, vilket i och för sig sällan är ett problem eftersom alla skriker när de blir fulla.

Bland folk med funktionsvariationer brukar man prata om att ”äga sitt handikapp”. Det innebär i korthet att man inte skäms, att man är tydlig med vad som gäller och därmed får förståelse och respekt av omgivningen.

Det var länge sedan jag började äga min hörselnedsättning. Jag är nästan alltid tydlig med hur det ligger till, men det är inte så att jag går omkring med en skylt. Vilket alltså leder till att jag fortfarande, i princip dagligen, råkar ut för goddag yxskaft-situationer med folk jag inte känner.

Jobbigast är det nog för min familj. Jag pluggar ur redan i bilen på väg hem från jobbet och slipper helst att använda hörapparater när jag är hemma.

Ibland, när jag är trött, blir jag förbannad när jag inte hör, snäser otrevligt tillbaka ett ”sluta mumla för helvete” och vid såna tillfällen blir jag ledsen. Jag vet att det inte är omgivningens fel. Men jag blir bara så himla trött.

Då tänker jag att jag kunde ge vadsomhelst för att få byta handikapp. Frågan är mot vad? Dålig hörsel mot dålig syn? Absolut. Mot ett talfel? Dyslexi? Nä.

Trots allt finns det grader i helvetet och mitt handikapp är ändå mitt. Jag har lärt mig det, jag accepterar det och trots allt fungerar min vardag ganska bra.

Tycker jag i alla fall. Om någon har haft invändningar har jag i vart fall inte hört dem.

Men allt är inte dåligt med en hörselnedsättning. Barnkalas? Inga problem. Militärövningar, ösregn och storm? Jag sover som ett barn även om kriget kommer.

Det är inte lika oartigt att diskret plocka ur hörapparaterna som att sätta på sig ett par hörselkåpor.

Att höra dåligt har, vare sig jag vill eller inte, format mitt liv. Ibland undrar jag vem jag hade varit med två bra öron.

Den här krönikan skulle ha handlat om hyfs på internet, det lovade jag förra veckan. Så blev det inte, som ni ser. Jag får återkomma i det ämnet.