Krönika
Det kommer att bli en chock för er alla politiker när ni upplever hur ni blir behandlade på ert kommande äldreboende, vare sig ni heter Öström eller Malmros. Vare sig äldreomsorgen är privat eller kommunal. Det går inte att undfly livets tragedi, att vi åldras. Att vi åldras i olika takt och dör i olika takt. En del får i sin tur ovetande hjälp på vägen. Politiker som tar sig an en socialnämnd och därmed äldreomsorg tycks inte kunna hantera detta faktum.
De talar inte om levande verksamhet i livets slutskede. De framtvingar ständigt ord som insatser och vård och inser inte vilken känslokyla det skapar av otillfredsställelse och onödigt lidande.
Den utredning som nu gjorts av IVO, inspektionen för vård och omsorg, talar sitt tydliga språk och är inte förvånande. Ålderdomen i denna genomgång är inget annat än en patientdiagnos. Det handlar om vård, mediciner, personal och hantering och leva upp till kraven. Inte om fortsatt vardag, leverne och liv i livets slutskede. Ålderdom och dödlighet har förvandlats till en medicinsk erfarenhet. Hur många, ung som gammal, känner till vilka krav som gäller när anhörig eller de själva hamnar på särskilt boende, säbo, och kan förbereda sig?
Politiker i socialnämnd liksom landsting borde fråga sig: Hur blev det så här? Gör ni äldrevården till en valfråga? Icke. Det är som det är och privat är bra, industrimat är toppen. Låga kvinnolöner ännu bättre.
Någonstans gick tanken om livets slutskede snett. Det kom bara att handla om skattemedel, privatisering och fria val. Inte om den ofrihet som uppstått och den totala tystnaden om ett värdigt liv om jag nu till nöds måste lämna livet på ett kommunalt eller privat boende. Du, Öström och du, Malmros vet inte om ni kommer att lämna livet på Attendo som styrs av ägande och främlingars krav. Eller på regionens boende som styrs av er politik eller i familjens sköte. Ni vet inte heller om ni kommer att få ett framtvingat slut i en sjukvård som har personalbrist.
Ingen vet heller om livet krymper sakta. Om barnen vill ha sin frihet om hustru eller man har gått före. Ni vet inte vad som väntar runt hörnet.
Orden insatser och vård andas inte bara känslokyla utan omänsklighet som visar på inget annat än misslyckande. Strikta rutiner skär av oss människor från allt som är viktigt i livet. Uppfattningen i nutid om hur vi skall hantera vår ändlighet har fått verkligheten om bakfoten. Är livet det man kan kalla uthärdligt på dagens boenden? I så fall har vi nu ett samhälle som är berett att offra gamla och sjuka och en politisk ledning som förlorat sin inställning till det oundvikliga borttynande och död.
Bryta motståndet omgående mot att ärligt utforska åldrandet och döendet. Och de reella behoven i livets slutskede.