Krönika
Barnmorskorna och deras kamp för vettiga arbetsvillkor tänker jag på när moderatherrarna Unger och Öström adderar och subtraherar med utslängda siffror i insändare. Det blir bara obegripligt, när det finns en verklighet.
Vad menar Anders Unger med att öka budgeten år från år men inte klargör vad som ingår i socialnämndens åtaganden. Det står inte att utläsa.
Människor i gemen uppfattar inget annat än utförsäljning och åtstramning inom äldreomsorgen i Hemse, förändring i form av bemanning, mat och glädje. Det handlar inte om en åldring per sköterska eller anställd. Frågan är hur många äldre med olika behov en sköterska skall sköta om under sitt pass. Vem behöver matas, vem måste duschas, hur många kräver blöjbyte? Sår på benen. Jaha. Smörja in kroppar. Visst. Trösta, prata, sjunga. En självklarhet.
Vid barnafödslar vill man inte längre strama åt. I livets slutskede handlar det om ”snabba cash”.
Det som i praktiken stramas åt är kvinnomuskler om bemanning halveras. Det blir ju en självklarhet att halverad personal måste springa fortare, jobba för två. Medan barnmorskor kräver en barnaföderska i taget skall äldrevårdspersonal springa från rum till rum eller från brukare till brukare som det så vackert heter.
Det som skall utföras måste gå dubbelt så fort med halverad bemanning medan de äldre blir allt saktfärdigare och svårmanövrerade som dagarna går. Ingen flyttar till hemmet för rehabilitering. Man flyttar till hemmet för att det är slutpunkten i livet. Om man flyttar en person när och kär till äldreomsorg så släpper man ansvar, men som anhörig har man naturligtvis en önskan om att livets slutskede skall blir det bästa möjliga för en mamma, pappa, make eller maka, och förväntningarna är naturligtvis att det skall vara som hemma; god hemlagad mat, omsorg och omtanke.
Den som arbetar med åldringsvård vet att det är tungt ofta nästintill ohanterligt, en erfarenhet vi har som vårdar våra egna. Att vårda en anhörig är inte bara tröttsamt utan fyllt av ständig stress eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Alla muskler står på spänn vid lyft. Nacken tar stryk. Hjälpmedel javisst, men hjälpmedel räcker ändå inte till. Det är min kvinnokropp som håller i, bär, vakar och kämpar på.
Det jag med all säkerhet vet efter år med en trött kropp som blir allt tröttare är att jag inte kan skynda på den. Du kan inte skynda på gamlingar. Du måste vänta ut. Jag önskar att herrarna Öström och Unger tvangs prya på äldreboende, inte bara en dag, för att inse att livet inte är så enkelt som siffror och språkbruk.
Under lång tid har jag mött olika former av sjukvård. Och mestadels är det kvinnor som vårdar det vet vi, kvinnor som har så kallade kvinnolöner. Löner som aldrig utjämnas vare sig mellan män och kvinnor eller läkare och undersköterskor. Likalönsprincipen gav aldrig mer i lönekuvertet, inte heller privatiseringen. Den vinsten hamnar i någon annans ficka.