Krönika
Hej Gud, nu är jag alldeles själv. Ja, den tanken slog mig när jag en dag ramlade ner för lofttrappen eller snarare åkte på mage och till slut landade i ett hav av glassplitter. Allt vad armar lyckades dra med sig.
Vad skudd du upp och göre och det i strumpsuck. Jag kan höra rösten när jag försöker komma över den första chocken och funderar på hur jag tar mig ur glassplittret.
- Slog du dig, frågar någon senare.
Inte tänkte jag på det. Ville bara komma åt mobilen som flugit ur fickan och landat oåtkomlig. Vad fanns ikring som jag kunde förlänga armen med. Fick syn på en tidning. Ålade försiktigt i skärvorna och lyckades dra den till mig.
Då mindes jag. Jag har ju larm sedan den gode makens bortgång. Alltså larmar jag. Malmö svarar någonstans. Jag bor inte i en etta utan i en lagård. Hade naturligtvis inte hörapparaten inpluggad. Rösten ställde antagligen frågor, jag skrek till slut: Ingen ambulans, men hjälp.
Jag får försöka ringa grannen. Gjorde så och strax stod två eller fyra hjälpande händer intill mig. Sopkvast, kved jag, sen kan vi kolla brutna ben eller skärskador. Jag visste att när den gode maken hade ramlat pladask, såg jag hål i huvet eller brutna armar när man lyft upp honom.
Upplyft blev jag på en stol mörbultad, men hel. Då ringer en telefon, men inte min mobil utan makens. Vid samtal med Databyrån hade någon föreslagit att jag skulle använda hans, en Doro i stället eftersom nutida mobiler ständigt uppdateras och kräver ny hantering som jag aldrig kan hantera. Det blir bara fel och irritation och trötthet. Makens mobil stod efter två års tystnad på laddning. Vem ringer? Jo, hemtjänsten på makens telefon. Maken är död, men telefonen lever. Jag har betalat 350 kr i månaden för ett eget larm. Gett socialförvaltningen mitt mobilnummer vid beställning, men hemtjänsten ringer på min döde makes mobil.
Ja, naturligtvis blir det en palaver. Jag ringer Visby och socialen och frågar hur det kommer sig och får svaret att hemtjänsten inte skall ringa utan åka ut. Jaha! Dagen därpå ringer hemtjänsten jag antar från Slite och säger att de var på väg och ringde samtidigt från bilen.
Ringa eller inte är det inte fråga om utan i första hand trygghet. Jag betalar för en eventuell trygghet vid behov. Inte hur eller vad man gör vid ett larm. När en sjukdom eller olycka inträder i hemmet är det i första hand inte fråga om vad som sker i andra ändan utan tiden från larm till ankomst till platsen. Trygghet för mig som jag betalar för är personal och snabbhet.
Nu inser jag att avståndet till hemtjänst har att göra med vad den som tar på sig uppdraget befinner sig i området. Jag minns plötsligt den tid det tog på natten när jag larmade för maken. Men då var vi två. En som ramlat ur sängen eller halkat på golvet och då kunde jag åtgärda blodflödet, hälla i honom lite bedövningsmedel. Avvakta både hemtjänst och ambulans. Ensamhet blir otrygghet i ålderdomen. Och avstånden. Säg mig vad jag gör om jag ramlar utomhus?