Krönika
För första gången har jag läst en roman som bygger på arbetsplatsmobbning. Men skymfer på en arbetsplats är hur vanliga som helst och tystnaden blir dess följeslagare. Det vet ju den som erfarit kränkning på jobbet. Men varför skrivs så sällan om egen utsatthet på arbetet. Är man så gammal som jag så minns jag hur jag fick kämpa i manliga personalgrupper under 70- och 80-talet. Inte för att jag var kvinna alla gånger, snarare för att jag var mer mogen än dessa män som lekte sig genom tillvaron och trodde sig självskrivna.
Det skrivs om anorexi, självmord, och ungas ohälsa, men skildringar om utsatthet i en personalgrupp är det ont om.
När jag i romanform möter en kvinna, som nytillträdd chef i en organisation, fryser ut sin företrädare (en konkurrent) och samtliga arbetskamrater naturligtvis springer med strömmen, alltså bort från den kollega som utsätts för oförrätter. Anammar självklart vad den nya personalansvarige säger, oavsett om kollegan blir oförskämt behandlad. Kollegan som jag fram till nu har uppskattat har säkert sina fel tänker man. Varför är hon plötsligt så lättkränkt. Hennes upplevelse av den nya ledningen, får hon själv ta hand om. Alldeles för lätt sårbar tycks hon vara. Jag tänker inte tampas med hennes oförrätter även om hon stundvis var en bra arbetskompis. Spring, så jag springer åt rätt håll, naturligtvis ifrån det obehagliga. Det är inte mitt bord skulle en manlig arbetskamrat säga. Jag vill inte tampas med övergrepp. Men tigandet gör ont för den det berörs. Ryggarna som vänds bort likaså.
Vad händer när någon plötsligt av olika anledningar förskjuts och blir osynlig på en arbetsplats? Trakasserier följer. Oavsett om hen blir oförskämt behandlad får hen kanske veta att hen är slarvig eller inte följer med i det nya eller vad man kan tänkas slänga till personen som uteslutits ur gemenskapen.
Den som mobbas, den som kränks upplever en känsla av oförståelse och orättvisa som skapar skamkänsla. Varför jag? Jag har gjort mitt jobb. Ingen har klagat. Nu är jag plötsligt utfrusen. Varför händer det här efter ett halvt liv på min arbetsplats? Tonen har uppenbarligen ändrats i organisationen. Skall jag svälja och bli kvar eller lämna mitt jobb, när jag plötsligt inte längre är synlig, varken jag eller mitt arbete uppskattas.
Den skam en arbetsplatsmobbing utlöser är ofta en ensamkänsla man bär i tystnad. Den kan jämföras med den skam någon upplever vid våldtäkt. För det är ett slags våldtäkt. Den som utsätts funderar ju intensivt på vad hen har gjort. Om det är hens eget fel, om arbetskamrater kan göra så mot hen. Det måste ju vara den kränktas fel. Så den kränkta sväljer. Vill helst glömma. Måste orka vidare.
Hen ser inte maktförhållanden som uppstår när nya personer träder in i personalgruppen. Det kan ju inte vara så. Vem städar på sådana arbetsplatser som finns lite här och var i landet. Kränkningar spiller över på samhällsklimatet och köerna ökar än mer till psykvården.