Trave med almved som riskerar att sprida almsjukan, eftersom träden inte avbarkats eller tagits om hand.
Almsjukan har i stort sett utplånat Europas almbestånd. Den sista utposten är Gotland, som än idag hyser 2,3 miljoner almar. Över 400 000 är dessutom stora, grova träd just den kategori som sjukdomen brukar drabba hårdast. Sedan 2005 härjar emellertid smittan även på Gotland. Om öns träd skulle lämnas åt sitt öde, skulle i princip allihop vara borta inom ett decennium, och de största skulle dö först.
Därför läggs stora resurser årligen på att bekämpa sjukdomen. Den enda tillgängliga metoden är att identifiera så många sjuka träd som möjligt under sommaren och sedan avverka och destruera dem innan nästa vår. Någon gång i maj kryper nästa generation smittbärande skalbaggar ut ur barken och infekterar nya almar, och då är det försent.
Detta arbete har varit mycket framgångsrikt, och antalet upptäckta sjuka träd per sommar pendlade under många år mellan 3 000 och 4 000. Sedan 2021 har det dock ökat stadigt och ligger i år på över 7 200. Detta är alarmerande siffror, och det är av yttersta vikt att myndigheter och allmänhet nu hjälps åt för att vända trenden.
Många andra platser har försökt rädda sina almar. På 1980-talet lyckades Malmö i tio år hålla sjukdomen under kontroll, men nya skalbaggar flög hela tiden in från landsbygden. Det gick inte att stå emot i det långa loppet, och när dödstalen väl började stiga gick det snabbt. Idag finns bara några reliker kvar av vad som varit tiotusentals stora almträd.
Men Gotland är en ö och har andra förutsättningar. Hit kommer inte några nya skalbaggar flygande och därför är striden värd att ta – även om den inte är möjlig att vinna. Det som kan vinnas är tid. Tid att hitta resistenta almar att plantera ut på Gotland, så att det sextiotal arter som är beroende av almen inte försvinner från ön tillsammans med träden. Dussintals andra arter är i sin tur beroende av dessa följearter, och dessa kedjereaktioners ekologiska konsekvenser är omöjliga att överblicka. Almarna är också kraftigt identitetsbärande för den unika gotländska kulturmiljön med lövängar och alléer, som kommer att vara svåra att återskapa om träden försvinner innan det finns resistenta alternativ att ersätta dem med.
När utbrottet ökar i styrka sker det som en växande snöboll. Nya döda träd leder till nya skalbaggar som infekterar fler. Ju fler sjuka träd, desto svårare är det att under sommaren hitta alla, och att under vintern hinna destruera de som hittats. Därför är det så svårt att vända trenden när snöbollen väl kommit i rullning. Exakt när den gör det vet vi bara i efterhand, men att antalet döda träd mer än fördubblats på tre år är mycket illavarslande och liknar utvecklingen när Malmö och andra orter började tappa kontrollen.
Denna ökning sammanfaller med en annan förändring. Gotlands markägare blir allt mer intresserade av att för egen räkning ta hand om sina sjuka träd, för det vackra virkets eller brännvedens skull. 2023 önskade därför 20 markägare själva ta ansvaret för att träden destruerades i tid, istället för att låta Skogsstyrelsen frakta bort de avverkade stammarna. Inför säsongen 2024 hade siffran ökat till 77.
Detta är förståeligt, men samtidigt mycket oroväckande. Det är nämligen lätt att missbedöma omfattningen av detta arbete, eller den egna möjligheten att utföra det. När Skogsstyrelsen under sommaren 2024 gjorde återbesök, fann de att var femte sådan markägare hade låtit sina almar ligga kvar, obarkade. Ur var och en av dem hade det flugit tusentals skalbaggar, vilket kraftigt bidragit till den fortsatta smittspridningen.
Gångar efter mängder av almsplintborrar som kläckts under barken.
Trenden verkar fortsätta. De förfrågningar som Skogsstyrelsen hittills gjort i år pekar på att drygt 120 markägare kommer att vilja behålla sina stammar 2025. Om var femte av dem inte lyckas avbarka dem kommer runt 25 högar av almstockar fulla med skalbaggar att ligga orörda när sommaren kommer. Totalt handlar detta om hundratals stammar, kanske runt 10 procent av alla som över huvud taget hittades på Gotland under sommaren 2024.
Ytterligare en försvårande omständighet är att avbarkningen kräver avancerad skördarutrustning. Sådan är svår att få tag i på Gotland, och om 120 markägare under slutet av våren 2025 ska slåss om dessa resurser, som samtidigt redan används för att fälla och avbarka öns alla övriga sjuka almar, kommer de inte att räcka till. Därför är det troligt att det i slutändan blir betydligt fler än 25 markägare som inte klarar av att avbarka stammarna i tid.
I maj 2025 kan det alltså flyga skalbaggar ur fler än 1 000 gotländska almstockar som borde ha varit avbarkade. Detta skulle leda till tusentals nya infektioner, och långt över 7 200 sjuka träd i inventeringen 2025. Om denna siffra landar på 12 000 eller 20 000 träd vet vi inte, men oavsett vilket är det troligt att denna ökning är mer än vad almsjukebekämpningen klarar av. Malmös sorgliga öde skulle upprepas än en gång. Därför kan det kommande halvåret vara avgörande för almens hela framtid på Gotland.
Hög med avverkade almar som markägare skulle tagit om hand, men lämnat kvar. Konsekvensen har blivit en explosion av almsjuka i närområdet.
För att förhindra en explosion av almsjuka nästa sommar måste vi arbeta gemensamt. Saneringsarbetet måste få tillräckliga medel för att göra relevant nytta, och vi måste alla förstå vikten av att så många smittade träd som möjligt blir avbarkade innan maj månad.
Än finns det hopp att få ner mängden almsjuka på ön men klockan klämtar. Var inte bidragande till att Gotlands stora almar försvinner.