Hur föreställer sig väljarna att det ska det gå till att fixa till en regering som håller i fyra år efter det elände de lämnat efter sig? Fast det kommer givetvis att lösa sig på samma sätt som man tidigare löst upp parlamentariskt trassliga lägen.
Vid valet 1973 blev jag riksdagsledamot. I samma ögonblick Olof Palme blev statsminister slog jag mig ner på hans plats i riksdagen och på kuppen blev jag bänkgranne med Gösta Boman (M).
Den gången blev det oavgjort 175-175. Så riksdagen omvandlades till en tombola där vi valda ombud för Sveriges folk drog lott om viktiga politiska frågor under en hel mandatperiod. På darrande ben och under andlös spänning turades vi om att gå fram till talmannen för att dra en lott i hopp om att fiska upp en vinstlott. Att ha lotten som vågmästare var inte helt lyckat.
Lottriksdagen avlöstes av Fälldinregeringen 1 och 2. Efter att Torbjörn Fälldin (C) avgått två gånger fick folkpartiledaren Ola Ullsten bilda regering alldeles solo. Knepiga parlamentariska lägen är inget nytt. Kärnkraften är också en återkommande politisk krutdurk. ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse” sa Fälldin och lovade att inte starta Barsebäck 2. Men så ombestämde han sig. Då blev det liv i luckan inte bara i Centerpartiet.
Ordet för dagen är ansvar. Den allmänna meningen är att alla måste ta ansvar för det läge väljarna försatt oss i. Att ta ansvar innebär att de inblandade partierna måste ge upp en och annan hjärtefråga.
Men i samma ögonblick detta sker kommer svekdebatterna att avlösa varandra. Efter varje nödvändig kompromiss kommer de som känner sig bedragna, svikna, offrade och lurade att låta höra av sig.
Ingen vill ju heller verka ansvarslös men en del partier kommer att vara beredda att ta ansvar enbart under förutsättning att de slipper ändra på ett enda kommatecken. De lägger vill säga går i aktiv opposition. Vi har lovat väljarna den här politiken. Att väljarna inte gillade den utan minskade sitt stöd spelar i detta läge ingen som helst roll. Löftena skola ej svikas.
En mycket vanlig förklaringsmodell till ett valnederlag är att man inte lyckats nå ut till väljarna med sin politik. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi vill säger de alla efter att väljarna dragit iväg till ett annat parti.
Men tänk om det var just att nå ut med sin politik de lyckades med och att det hade kunnat gå ännu sämre om fler hade förstått vad de ville.
Det är inte kris vare sig för demokratin eller för partierna. Det är bara lite rörigt.