Den 9 oktober skriver Karin Svanborg-Sjövall, projektledare och ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, en artikel i Dagens Arena. Artikel har rubriken ”Jag vill inte leva i Palmes samhälle”. För mig, som är född 1949 och alltså var 20 år när Olof Palme blev statsminister, är Svanborg-Sjövalls uttalande svårt att förstå. Bakgrunden till artikeln och uttalandet är tydligen uppgörelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om vinster i välfärden.
Jag är formad i Sverige och av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, jag har gått i en skola skapad av socialdemokratiska utbildningsministrar, jag fick debattera fritt i gymnasiet då jag var åtskilligt radikalare och mer revolutionär än idag och debattlusten uppmuntrades ständigt av Åke G. Sjöberg.
Under hela min uppväxttid kunde jag få tandvård genom Folktandvården. Som en följd av miljonprogrammet kunde jag få min första egna hyreslägenhet efter att ha väntat bara ett par månader 1974, en stor och rejäl 2:a i Bogen 1. Det hade gått rätt bra även tidigare och mina föräldrar kunde, som många andra, skaffa både sommarstuga och bil. När stugan köptes var inte Olof Palme statsminister men Tage Erlanders samhälle var heller inte så illa.
Palmes samhälle innebar, enligt Svanborg-Sjövall, att föräldrar var tvungna att stå med mössan i handen om något av deras barn skulle fara illa i skolan. Medborgarnas inflytande över välfärden var i praktiken noll.
Timbro vill inte heller ha det man kallar ”Domussamhället” åter. Domussamhället präglas, vad man kan förstå av artikeln, av kommunala monopol och nedmonterad valfrihet. Frihetsreformer avvecklas istället för att utvecklas. Det är märkligt att folket stod ut med något som nästan låter som förtryck. Man stod ut med det i val efter val och röstade för fortsatt ”Erlander- eller Palmesamhälle”. Debattklimatet har onekligen förändrats sedan mina gymnasiedebatter. Nu kan man som Timbro utan vidare skriva att 11 200 vård- och omsorgsbolag, med 160 000 anställda, 1 000 friskolor med 160 000 elever och 900 förskolor med 44 000 barn ifrågasätts och svartmålas av regeringen och Vänsterpartiet. Dessutom påstår man att regeringen tänker slå ner flera av de bärande väggar i den välfärdsmodell som arbetarrörelsen själv aktivt byggt upp.
Till skillnad mot Timbro tycker jag om Palmesamhället och jag tycker om de grundläggande tankar om frihet, jämlikhet och solidaritet som präglade både Erlander- och Palmesamhällena. Och jag tycker att uppgörelsen om vinster i välfärden är bra. Skattepengar ska användas till samhällets bästa och till den bästa välfärden med stor valfrihet.