Regeringen ska ta bort vissa förmåner för dem som anställer pensionärer, till Alliansens missnöje förstås. Men det är helt rätt politik, för ska vi inte först se till att de som är i arbetsför ålder ska ha jobb?
Det tar dubbelt så lång tid för en 55–åring att få jobb som för en som är yngre. Redan vid 50 blir det problem, skrev tidskiften Veteranen nyligen. Med en arbetslöshet på nästan åtta procent kan man inte försvara att anställning av pensionärer ska subventioneras.
För det kan väl inte vara meningen att folk ska gå arbetslösa i tio år innan pensionen för att sedan få jobb som pensionär?
Daniel Suhonens nya bok ”Partiledaren som kom in i kylan” har gett stort eko i riksmedia. Att boken kom efter valet är ingen tillfällighet. Suhonen ville inte störa valrörelsen, och det han skriver har många av oss redan misstänkt.
Håkan Juholt avsattes genom komplotter inifrån, menar Juhonen. De flesta av dem som var pådrivande då har senare lämnat politiken eller sidsteppats av den nya ledningen. Det är bara bra att man offentligt tvättar sin byk. Det kunde ha räckt så, men Suhonens bok sätter än en gång blicken på hur en partiledare utses inom (S). Vi såg det redan med Mona Sahlin att det hermetiskt slutna systemet inte fungerade, då det nästan genast dök upp en intern opposition mot henne. Och ännu tydligare när det gällde Juholt.
I framtiden, och det får gärna gå många år till dess, måste partiledaren utses mera öppet med flera inblandade. Suhonen har en poäng även där, att tillsätta en partiledare i ett litet slutet sällskap kan även styra politiken åt ett visst håll som partiets väljare inte är med på. Inte för inte anklagar Suhonen därför partiets högerflygel för att driva politiken åt höger.
Stefan Löfven och (S) har medvetet siktat på mittenväljarna. Något som Tony Blair med framgång gjorde i flera val i Storbritannien. I Sverige lyckades det inte eftersom strömmen från (S) till (M) 2006 gick vidare till (SD) i år.
Vi är nog många som vill ha en tydligare vänsterprofil. Frågan är om det hade räckt i det här valet? Jonas Sjöstedt (V) drev frågan om vinster i välfärden stenhårt. Enligt vissa bedömningar var 70–80 procent för en begränsning av vinster. Ändå fick (V) knappt fem procent av rösterna. Någon som kan förklara det annat än att många ännu är lika skeptiska till (V) som de är till (SD)? Och att (S) var väl vaga i frågan?
För dem som ännu inte upptäckt det skriver jag från och med i höst varannan onsdag på denna sida. Trevlig lillördag.