Krönika
Ätstörningar, anorexi, drabbar alla, inte bara den person som slåss mot sin egen kropp. Anorexi är en sjukdom med många ansikten och är en psykisk sjukdom som har hög dödlighet och får inte döljas, inte för någon, inte ens för den drabbade som inte har någon sjukdomsinsikt och ofta inte vill ta hand om sig själv.
”Det är fel med ätstörningar som tema för konst”, hävdar Kerstin Åkerström i GT 9/10. Nej, svarar jag. Att öppet visa på ätstörningar och vad det innebär är nödvändigt påstår jag som utsatts för tystnad.
Konsten finns redan i Östermalms tunnelbana där Siri Derkert avbildat min mans före detta anorektiska hustru. Hur många har passerat dessa bilder utan att ta in kroppshållningen?
Anorexi handlar inte bara om en person som har ett problematisk förhållande till mat, komplexiteten i de upplevelser som uppstår kring en anorektiker drabbar alla. Inte bara bilder kan utlösa en anorexi, ett dödsfall kan likaså utlösa sjukdomen, liksom olika medier kan få den att blossa upp. Psykisk stress drabbar eventuell make och föräldrar. Föreställningen att det är familjens fel, reklamens fel eller konst överhuvudtaget är enkelspårig.
Det finns inga enkla förklaringsmodeller och de drabbade liksom anhöriga famlar efter svar. Anorexi är en kombination av psykologiska och biologiska riskfaktorer tillsammans med utlösande faktorer. Anorektiker har en oerhörd kraft. Det krävs för att slåss mot sig själv och den sjukdomsinsikt man inte anammar. Erkänner.
Själskadebeteende tillkommer med ångest och tvångstankar. Det handlar ofta om lågt självförtroende. Sjukdomsinsikt som krävs springer en anorektiker bokstavligen ifrån. Eller en vilja att ta emot vård.
Anhöriga blir medberoende när anorektikern lagar mat och bakar bröd och tvingar på familjen mat och på så sätt kan tyckas äta själv. Man upptäcker att kroppshållningen förändras. Flickan/kvinnan får näsblod, tappar hår, får fotödem etcetera. Anhöriga kräver sjukvård. Komplexiteten i de egna upplevelserna ger ingen ro. Familjemedlemmar blir känslomässigt trängda. Om man läser Walter Kalmaru som förlorade två döttrar med anorexi, talar han om det stora sveket i sjukvården.
Jag skulle kunna berätta om det stora sveket i den familj jag blev ingift. Att undvika känslor. Locket som omgående lades på skaver, fast trådar av minnen under alla år gick tillbaka till en anorektisk kropp och våldsam död. Släkt och vänner flyktade. Jag fick behov att stampa på en grav.
Inget skall döljas när det gäller anorexi eller bullemi. Tvärtom. Det finns inga som själva döljer så mycket som anorektiker. Om inte en anorektiker frivilligt underkastar sig den behandling av sjukdomen som krävs så kan vi inte begära att sjukvården eller livet omkring skall klara en vändning.