Krönika
Jag misstänker att det finns de som kommer att kalla det här för ett försvarstal. Det är dock mer av en uppriktig undran. Vilka vill vi ska företräda oss? Vill vi ha en bredd av företrädare? Människor som är rekorderliga och skötsamma, men som faktiskt levt? Frågorna kan te sig ledande, men jag undrar faktiskt vad som håller på att hända.
Givetvis ska vi betala våra räkningar, givetvis ska vi kunna svara för vad vi haft för oss. Likväl undrar jag om det är rimligt att medialt kölhala en företrädare för en bild som är tagen innan hon blivit myndig. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Jag är trygg i att företrädaren ifråga inte vare sig har varit eller är anhängare av nazismen. Det verkar behöva sägas. Jag undrar likväl vilka som i detta nu tvekar att ta på sig ett politiskt uppdrag av rädsla för att inte hålla måttet.
Jag vet hur snacket har gått många gånger; anledningen till att många tvekar. Någon tycker att han varit för vild som ung, någon anser att hon är för obildad, en annan att privatlivet sätts under lupp på ett sätt som känns orimligt och därtill irrelevant för att sköta uppdraget ifråga.
Jag är en varm anhängare av fri och oberoende media. Frånvaron av densamma är högst påtaglig på många håll i vår omvärld, så också i Europeiska unionen. Det är oerhört viktigt att i en levande demokrati ha en fri och oberoende granskning. Vad är det då som ska granskas? Det korta svaret är allt. Allt en förtroendevald gör inom ramen för sitt uppdrag, ska tåla granskning. Hur du sköter det uppdrag som åvilar dig, och hur du eventuellt påverkas av krafter runtomkring. Att något som skett när du var tonåring (och vars eventuella innebörd är och förblir oklar), används för att misskreditera dig i din roll som hög företrädare som vuxen, nästan tjugo år senare, kan omöjligt kvala som kvalitativ journalistik, för demokratins fromma.
Det finns mindre smickrande foton av mig när jag var yngre. Jag har lyssnat på olämplig musik. Enligt somliga saknar jag säkerligen relevant kompetens för det uppdrag jag har – jag kommer från en oglamorös och ordinär bakgrund, men innehar ett tungt uppdrag. Jag vill tro att jag fått det förtroende jag har, för att jag är den jag är. En rätt vanlig människa, uppvuxen på landet, med allt vad det innebär. I Sverige kan sådana som jag bli beslutsfattare i Sveriges högsta beslutande församling. Jag tycker att det är en rimlig ordning, att företrädare är som folk är mest, och att barn får vara barn.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot