Krönika
På en trevlig bild i DN (31/5) ses vår statsminister Magdalena Andersson tillsammans med Frankrikes president Macron från ett möte gällande Europas framtid. Magdalena ser ut att vara nöjd i situationen. Den fina bilden har (lite lögnaktigt skulle man kunna säga) fått illustrera en artikel, som avslöjar Sverige som ”en rätt motvillig EU-medlem” enligt journalisten Annika Ström Melin.
Samarbetet under pandemi- och krigstider varit utsatt för svåra påfrestningar. Svårigheterna har inte underlättats av att en del av länderna står utanför den monetära delen av samarbetet. Därför har Macron med stöd av andra börjat formulera frågan om unionens framtid och det genom en rad förändringar i riktning mot federalism. Och Sverige har kommit att hamna på nej-sägarnas sida. Det är trist. Sverige borde för länge sedan tänkt om på den föga fruktbara utanförpositionen, som utesluter en gemensam finanspolitik, som borde vara den naturliga utgångspunkten – inte bara för ekonomi och politik, utan också för en framtida säkerhetspolitik. Det handlar om att bygga en europeisk identitet
Att den svenska nej-sägandelistan blivit pinsamt lång (bland annat gällande lägsta-löner, fonden för ekonomisk återhämtning, skogspolitiken och nu organisationsförändringar) har uppmärksammats av länder, som vill gå vidare till ett fördjupat samarbete. Kanske är det därför rent av väl funnet att travestera en välkänd formulering med att säga att kronan har tjänat oss väl under århundraden, men att det nu är dags att tänka om. För krigets och klimatets skull måste vi nu också bli en fullvärdig medlem i EU och inte bara fortsätta att under protester flyta med. Euron skulle kunna tjäna oss väl. Och med hänsyn till Finland, som alla vill markera, kan sägas, att Finland vill vara medlemmar fullt ut både i NATO och EU, det vill säga också i det monetära samarbetet. Varför vill inte Sverige det?
Statsministerns nöjda uttalanden om samarbetet med Moderaterna inför tänkt NATO-anslutning skulle med lätthet kunna utvidgas till att gälla också en fullständig EU-anslutning, det vill säga ett inträde i den monetära unionen. Jag tror inte Moderaterna vore nödbedda på den punkten. Och vem vet, kanske kommer till och med Norge finna skäl till en anslutning till EU och inte bara nöja sig med NATO. Det vore väl härligt om vi i Norden kunde vara eniga om såväl försvars-, finans- som socialpolitik. Det vore väl att bygga för framtiden? Men vilken framtid? Det finns skäl att se dystert på den. Men vi måste ändå se framtiden an med nya initiativ. Också från socialdemokratins sida.