Krönika
I mörkret av klimatkrisen står vi nu inför frågan om våra ekonomiska prioriteringar i kapitalistisk anda nått vägs ände. Vår kapitalistiska ekonomi kräver att vi exploaterar våra naturresurser och vår egen arbetskraft, som givna medel för det överordnade ändamålet att skapa tillväxt. Underordnat är kravet om hushållning med ändliga resurser och rättvis fördelning. Vad som krävs är att vi producerar och konsumerar i ständigt ökad omfattning för att skapa ”vinst” åt företagen och ”tillväxt” av kapitalet.
Och ändå vet vi innerst inne att våra konsumtionsvanor måste ändras radikalt för att vi ska kunna lösa klimatkrisen, men vi har samtidigt också fått lära oss veta att en sådan omställning medför ekonomisk kris och därför inte kan göras. Sålunda vet vi, att ”kraven från vår globala ekologi inte är ekonomiskt hållbara” samtidigt som vi vet att ”kraven från vår globala ekonomi inte är ekologiskt hållbara” beskriver Martin Hägglund välfunnet vårt dilemma i boken om ”Vårt enda liv”.
För att komma loss ur den rävsaxen återstår bara, att vi till fullo utövar vår demokratiska makt.
Demokrati handlar om rätten att se på saken ur ett annat perspektiv, det vill säga, om rätten att sätta gränser för det fria valet. På det sättet kan vi hantera problemet med konkurrerande uppfattningar, ja, ytterst att skilja på vad som är för tillfället rätt och vad som är fel. Lägg märke till inskränkningen ”för tillfället” eftersom demokratin är en ständigt pågående process av nödvändighet i ett dialektiskt mönster av motsättningar. Längre än till sannolikheter kommer vi sällan. Ideologier och utopier måste kunna utvecklas och ifrågasättas. Det finns inte ett yttersta mål, ett himmelrike, där allt är ordnat på bästa sätt för alla och för alla tider. Kapitalismen är ett sådant rättfärdigat mål föreskrivet av ett ”prästerskap” av ekonomer, som ”tror” sig veta hur problemen kan föras åt sidan, trots att vi nu blir allt fler som kommit till insikt om att kapitalismen i grunden är oförenlig med demokratin.
För att vi ska kunna ha demokratisk, det vill säga politisk makt över vår ekonomi och samtidigt ansvar för våra ekologiska villkor, krävs ett annat ekonomiskt system. Det krävs att vi återigen försöker ta steget från kapitalism till en ordning som följer den demokratiska socialismens principer.
Jag tillåter mig återvända till den gamle i så mycket förhånade socialdemokratiske ledaren, Håkan Juholt, som vid sitt tillträde som partiledare i sitt tal, genom att förskjuta betoningen, när han uttalade ordet socialdemokrati, till ordet ”social” ytterst kraftfullt lyckades markera att de sociala rättvisorna stod i förgrunden för de socialdemokratiska strävandena, alltså inte kapitalistiska strävanden som präglades av tillväxt, konkurrens och profit. Kanske är det nu dags att lägga tyngdpunkten vid demokratisk makt, det vill säga en nödvändig demokratisk omvälvning för att rädda vår planet?
Hans Söderberg