Krönika
Kristerssons SD-styrda regering har inte haft någon flygande start; i norsk media raljeras det om att ingen haft sämre första tid sedan regalskeppet Vasa. Lite fnissigt, men mest sorgligt. Fyra partier hävdade före valet att man var rustade för att leda landet genom prövningar, mot nya framgångar. Sedan kom verkligheten i kapp, elstöden skulle betalas ut och NATO-processen ros iland. Det går lite si och så, och inte underlättas det av att regeringens stödparti aktivt uppmanar till fler koranbränningar.
Trots kaos och strul finns det dock somligt som regeringspartierna förefaller samordnade kring. Fördelningspolitiken lär man inte strida så mycket kring inbördes. Det står redan nu klart att välfärden står inför stålbad av episka mått de närmaste åren, samtidigt som skattesänkningar för de mest bemedlade ges företräde. Det är så förutsägbart att det nästan blir larvigt. I det här avseendet vill jag ju som socialdemokrat ha fel. Tänk om även regeringspartierna skulle se att sammanhållning kräver prioriteringar, att den som redan har får stå tillbaka?
Men icke. Inflation och skenande priser på drivmedel, el och livsmedel, hindrade inte Kristerssons regering från att skicka ytterligare en tusenlapp i sänkt skatt till oss som redan har. Ökande korruption hindrade inte Kristerssons regering från att lägga ner utredningen om att effektivare bekämpa just korruptionen. De fördelaktiga så kallade 3:12-reglerna (för fåmansföretag) ska tydligen bli än mer förmånliga och den så kallade exit-skatten tänker man inte införa.
Här är mönstret åtminstone tydligt. Kristersson (M) gjorde sig bred i samband med regeringsförklaringen; han skulle ena vårt land. Den politik som nu kan skönjas bidrar dock med motsatsen. Det sliter isär ett land när välfärden får allt svårare att möta våra behov, när vi inte kan leverera jämlik vård, skola och omsorg, och när de som har fått sänkt skatt kan använda sina pengar till att köpa sig före i vårdkön eller vad det nu kan vara man anser sig ha större rätt än andra till. Det sliter isär ett land när matpriserna skenar och många barnfamiljer skickar iväg hungriga barn till skolan, samtidigt som fåmansföretag ska betala ännu mindre till det gemensamma.
Vi har ett gemensamt ansvar för varandra. Sverige har blivit en av världens starkaste välfärdsstater för att vi tagit hand om varandra, för att generationskontrakten har fungerat, men det kräver fortsatt gemensamt ansvarstagande, och att resurser tillförs utifrån våra faktiska behov. Inte utifrån vad som blir över när regeringspartierna sänkt alla skatter de hittat. Jag känner en genuin oro för skutan Sverige och vår sammanhållning, priset för att sänka skatter och urholka välfärden blir högt.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot