Krönika
1989 skedde ändå det som vi länge trodde var omöjligt. Det ur kommunistisk synvinkel helt misslyckade Sovjetväldet störtade samman och den militära kapplöpningen upphörde. ”Historiens slut” proklamerades och förhoppningar om en värld i fred föddes. Den demokratiska staten och den kapitalistiska marknaden med ständig materiell tillväxt till allas välsignelse hade ”vunnit”.
Men historiens återkomst 2008 blev brutal. Den kapitalistiska tillväxtekonomin skapade fördelningspolitiska klyftor och banksystemen var nära kollaps och den stora lögnen, kapitalismens stora lögn, avslöjades – den som byggde på tanken om att maximera sin egen nytta till gagn för allas och det allmännas bästa, den som sa, att smulor från de rikas bord alltid faller ner till det vanliga, enkla folket.
Men så inträffade det som ovan sagts och som ganska så många väntat sig, systemet tålde inte en sådan påfrestning. Statliga interventioner av gigantiska mått krävdes för att ”rädda marknaden”. Med den underförstådda tanken, rädda till nästa kris.
Och på den vägen är det. Vi fortfar att tro på den kapitalistiska marknadens välsignelser. Obama och Trump – alla olikheter till trots, delar tron på marknadslösningar. Det är idag vårt stora problem, att vi blint tror på den kapitalistiska marknaden – som om det inte vore möjligt att angripa grundläggande problem.
Så står vi idag inför kriser av gigantiska mått. De givna premisserna om ständig tillväxt, profit och komparativa fördelar, som är ekonomernas förskönande omskrivning av konkurrensfördelar, måste ersättas. Tillväxten uttryckt i begreppet BNP, som Robert Kennedy en gång (1968) påverkad av tidsandan ironiskt definierade, som ett mått som mäter allting utom det som gör livet värt att leva, dvs uppehåller sig ensidigt vid livets materiella innehåll.
Ja, kritiken har funnits länge och är således inte bara en produkt av Marx tänkande. Att Marx såg tillväxten och effektiviteten som nödvändiga medel för framtidens samhälle är känt. Det stora felet, då som nu ligger i den sneda fördelningen av resurser, vinster och inkomster och bristen på socialt ansvarstagande. Med andra ord, allt sådant som en vettig social politik var tänkt att rätta till i ett blandekonomiskt system, som var under utveckling under några gyllene år under socialdemokratisk ledning på 50- och 60-talen.
Men att det nu idag återigen och med ökat eftertryck måste vara möjligt att fråga om det är rimligt att förmögenheter ohejdat tillåts växa gränslöst, fråga om var i anständighetens namn gränsen går för högsta inkomster och löner och det måste också vara möjligt att kontrollera prisutveckling för varor och bostäder utan att drabbas av ekonomernas bannstråle . Det måste vara möjligt att fråga om var gränserna går för ett anständigt liv. Och Riksbankens uppgift kan inte bara vara att upprätthålla ett ekonomiskt system, som gynnar privata banker och en ekonomisk aktiegödd girig elit på medborgarna bekostnad. Frågan är om vi ens behöver privatbanker och miljardärer. Frågan är om ett liv i frihet och ansvar är möjligt bortom kapitalismen. Skulle rent av den frågan kunna vara grunden för en socialdemokratisk framtida politik? Ber att få återkomma.
Hans Söderberg