Krönika
Politik är inget spel, det är allvarliga grejer. Den politik som förs har en enorm inverkan på våra liv, ingen kommer undan.
Alla partier har en idé om hur samhället ska organiseras och styras. Ytterst handlar de olika politiska ideologierna om synen på människors förmåga och värde.
Men det är spekulationer om vilket spel partierna spelar som dominerar debatten, inte hur deras grundläggande människosyn präglar politiken.
Lite klurigt är det förstås eftersom vi har ett regeringsunderlag som är ett hopkok av liberalism, konservatism och nationalism.
Men i SD-regeringens värld finns det grovt sett tre kategorier av människor, de som arbetar, de som inte vill arbeta utan föredrar att leva på bidrag och de som kommer från andra länder som är kriminella, lever på bidrag och bör utvisas.
På regeringen låter det som om det är ett fritt val att lägga sig på sofflocket och kassera in olika bidrag.
Det finns inte heller några som är sjuka på riktigt, som har ett funktionshinder eller som inte klarar sin försörjning trots att de anstränger sig.
Om det mot förmodan finns sådana människor ska de i alla fall inte tro att de har rätt till ett meningsfullt liv utan de ska leva sitt liv på sparlåga.
Jobbskatteavdrag, det åttonde i ordningen, ska få den som arbetar att arbeta mer samt få de som lever på bidrag att fatta att de måste arbeta och sluta leva på bidrag.
Genom att dra åt den ekonomiska snaran för de som förmodas inte vilja arbeta ska de till slut tvingas inse att arbete trumfar bidrag. Därför ska det införas ett bidragstak.
Men det finns redan ett bidragstak, som det går att överleva på men inte leva ett meningsfullt liv på.
Kraven för att få försörjningsstöd är nämligen stenhårda och bidrag är ingen stapelvara. Det kan varenda socialsekreterare vittna om. Man måste ansöka på nytt varje månad och redovisa minsta lilla inkomst. Har man a-kassa, sjukpenning, barnbidrag, bostadsbidrag, aktivitetsstöd eller pension så räknas de av från försörjningsstödet.
Ändå upprepar regeringen att det går att stapla bidrag på varandra. Om de inte menar räntebidrag, rotbidrag, rutbidrag, solcellsbidrag och elbilsbidrag förstås.
Ett angiverisamhälle där risken för att bli anmäld tvingar människor att hålla sig borta från skolor och vårdinrättningar kommer därför att leda till ett mycket större och värre skuggsamhälle än det regeringen säger sig vilja bekämpa.
Men SD-regeringen kommer inte att lyckas med att stöpa om oss till angivare. Det finns en gräns för när vi är beredda att agera gränspoliser och anmäla den som söker vård eller går i skolan, så usla är vi inte.