Debatt
En vanlig kväll, nyhetsunderhållning på TV. Vid ena sidan en politiker, Ali Esbati från V som uttalar sin oro för att vanligt folk inta klarar av både inflation och räntehöjningar och att något därför måste göra. Han har fakta på sin sida. Inflationen är inhemskt driven av bland annat stora företag på livsmedelmarknaden, Ica, Coop och Axfood, som driver på inflationen både i producentledet och kundledet. Förslaget till räddning skulle kunna vara ett tillfälligt prisstopp, menade Esbati.
Från den andre inbjudna gästen i storbildsöverföring från Lund, finns marknadsgurun, ekonomiprofessor Lars Jonung, som spottade fram sin avsky för ett dylikt förslag: Teater, Hokus Pokus, en sådan lösning existerar inte, menade han. All vetenskap talar för att en sådan lösning bara skulle förvärra läget.
Med vetenskap, menar han då, den vetenskap som vilar på den ekonomiforskning, som tror sig vara jämförbar med naturvetenskaplig och medicinsk forskning, men som i själva verket inte är annat än just Teater och Hokus Pokus i sina försök att marknadsföra sina teser, som byggts upp utifrån tankar om fri konkurrens och ständig tillväxt.
Den perfekta konkurrensmarknaden (som aldrig existerar) ska garantera de oförenliga storheterna - bästa pris för kunden och mesta vinst för företaget - en helt omöjlig ekvation. Skevheter i utfallet är tänkt att avhjälpas genom en omfördelning av vinsten med hjälp av en statligt (politiskt driven) fördelningspolitik.
Under efterkrigstiden, några år under femtiotalet och in på 60-talet, fungerade det någorlunda. Vinsterna kunde genom skattepolitiken fördelas så att vanligt folk fick det bättre och företagen kände sig någorlunda nöjda med sin del av vinsten. Men det är nu blott och bart ett minne. Alla får det inte längre bättre i Sverige. Den ökande ojämlikheten har vuxit ut till ett samhällsproblem. Inkomstskillnaderna har ökat i snabb takt, tillväxten (själva trollformeln) fördelas inte längre ens tillnärmelsevis rättvist. Det borde naturligtvis en ekonomiprofessor se.
Systemet är ut funktion. Marknadsmekanismen fungerar inte längre. Något måste göras.
Ett stockholmsbesök gav mig möjlighet, att lyssna till den S-märkta tankesmedjan Katalys, när de torgförde idéer om en ekonomisk nyordning för ett mer jämlikt samhälle, där bland andra den nyvalde S-riksdagsmannen Markus Kallifatides talade med ord som förde tankarna till tidigare socialdemokratiska ambitioner, det vill säga om allt det som la grunden för det svenska välfärdssamhället.
Och i går visade (äntligen) Magdalena Andersson, att hon nu börjat växa in i rollen som oppositionsledare med uttalad insikt om att marknadsekonomin, utsatt för tidens alla påfrestningar, inte längre fungerar och att politikerna inte längre tar sin omfördelande roll på allvar, att hon nu förstår att samhället inte längre går mot ökad jämlikhet utan att den ökande ojämlikheten kräver ökad statlig medverkan. Kanske förstår hon, trots (eller tack vare) sin ekonomiutbildning) att professorer Jonungs spel för gallerierna inte annat är än just teater och Hokus Pokus, att många, politiker och ekonomer, har förverkat sin rätt att leka med vårt liv.