Krönika
Sorg väcker motstridiga känslor. Känslor du ofta inte kan ta hand om. Känslor och nya innersta tankar du inte kan ta till dig eller ens försöka förstå. Jag har den sista tiden mötts av ett ord jag inte begriper och som jag inte förstår hur det tagits sig in i alla människors vokabulär oavsett om du är vän, släkt eller en tillfällig hantverkare eller en människa du måste kontakta på telefon för att byta avtal eller stänga ner ett nätverk. Ordet är beklaga. Och frasen är ”beklagar sorgen”.
Jag tappar alltid koncepterna i samma stund. Beklaga är för mig ett ytterst ålderdomligt ord som förmodligen dök upp i min barndom i alla kyrkliga sammanhang jag självklart kastades in i på den tiden och mitt språk är fortfarande fyllt av ordval från de texter jag lärdes i söndagsskolan. Men beklaga får mig att stanna av och inte begripa när någon hastigt mitt i ett samtal om nedstängda bankkonton avbryter sig och säger jag får väl beklaga.
Funderar över människor om de för att vara artiga förstår vad de väcker med detta för mig fullständigt tomma ordval. De uttrycker inte ledsnad, den ledsnad de naturligtvis inte känner, för en endast hastig artighet. Jag har i min tur skjutsats in i den turbulens jag inte kan hantera än eller kunnat lämna och vill bara skrika. Något jag naturligtvis gör emellanåt och blir då en otacksam person i sammanhanget.
När någon dör blir han eller hon plötsligt ihågkommen. Jag levde med en gravt strokedrabbad man i 25 år. Funktionsnedsättning håller människor från dörren. Hur ofta slängde människor till mig vid passage; Hur mår han, maken? Mitt svar var alltid och argare för varje år: Du vet var vi bor eller ring honom själv?
Vid en sammankomst i Östergarn ropade en kollega över mängden: Hur mår han? Då skrek jag; du kan fråga själv det finns telefon. Nästa dag ringde kollegan och sa till maken att Ingrid har sagt att jag skall ringa dig. Maken la på. Nu fylls minnessidorna av tankar och ljuständning den gode maken borde fått höra vid köksbordet. Det hade gett honom glädje och lust, framförallt ork.
Skall jag vara tacksam att man dövar sitt samvete eller är det äkta känsla för någon man kände en gång men inte tog sig tid att besöka. Vem är dom tänker jag som skickar hälsningen: Vila i frid? En strokedrabbad kropp känner sig sällan välkommen. Den djävla handen sa han när ingen ville ta i hand på hans enda vänstra hand. Du måste kunna ta emot, säger vänner. Det går över. Men ett vet jag, sorg varar.