Krönika
Den 27 januari var det Förintelsens minnesdag. I år är det också 80 år sedan befrielsen av Auschwitz-Birkenau. Runtom i hela världen uppmärksammades Förintelsens offer.
Jag uppmärksammade Förintelsens offer på Södervärnskolan. Sedan flera år tillbaka hedrar Södervärnskolan - med SO-lärare Eric Wennström som spindeln i nätet - de som fallit offer för folkmord genom att eleverna på högstadiet får lyssna till berättelser från människor som överlevt folkmord eller som för vidare en nära anhörigs berättelse. Det är en enastående insats för framtiden.
På plats på Södervärnskolan i måndags var Jennifer Persell Åström, vars farfar var med vid befrielsen av Buchenwald, Aviva Silberstein Katcheff som berättar om sin farmors öde i just Auschwitz, Devote Mukushimana som överlevde folkmordet i Rwanda, och Riina Noodapera vars föräldrar överlevde Gulag.
Jesper Skalberg Karlsson och jag är inbjudna varje år och i år fick vi dessutom den stora äran att introducera föredragshållarna. De delade alla med sig av oerhört starka berättelser, om ohyggliga brott, men också om medmänniskors mod, om de som räddade en annan, de som vågade säga ifrån och göra skillnad.
Förintelsen var ett industriellt massmord, i en omfattning världen inte tidigare skådat. Vi vill tro att vi har lärt oss av historien, men vi vet att våld och övergrepp förekommer, att folkmord skett efter Förintelsen, i Bosnien, i Rwanda, för att nämna några exempel. Vi vet att människovärdet utmanas varje dag, och att det är på oss det beror att värna människovärdet.
Vi lever i en demokrati och det är jag så oerhört glad över. Vi ska dock vara klara över att totalitära ledare många gånger har kommit till makten genom demokratiska val, genom att långsamt bygga upp missämja mellan olika grupper, eller genom att favorisera en grupp framför en annan.
Vi måste orka syna korten hos de som söker förtroende, vi måste orka vara källkritiska mot de budskap som pumpas ut, och det viktigaste av allt: när någon far illa, när någon utmålas som mindre värd, är det dags att sätta ner foten och sluta upp, för människovärdet. I solidaritet, för framtiden.
Med Niemöllers ord:
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.".
Det är på oss det beror, att aldrig glömma, och att aldrig låta det hända igen.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot