Är det moraliskt att ålägga en ideell frivilligrörelse det nationella försvaret?
Foto: Tobias Wallström
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Värnpliktslagen ska visserligen behållas men inte tillämpas förrän det säkerhetspolitiska läget så skulle kräva. Om detta inträffar, behövs åravis av förberedelser. I det perspektivet förefaller det ansvarslöst att lägga ned Pliktverket. Det hör till de förslag som regeringens utredare generaldirektör Marie Hafström nyligen framlagt.
Det råder ingen enighet om att värnpliktsförsvaret ska avskaffas. Oppositionen vill ha denna folkförankrig kvar (men säger inget om finansieringen). I Svenska Dagbladet och Officerstidningen har professor Wilhelm Agrell respektive brigadgeneral Bengt Axelsson, Försvarshögskolan, talat för värnplikten. De har i samma organ bemötts av försvarsminister Sten Tolgfors respektive generalmajor Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef. De är inne på ÖB:s linje. Den har ju frammanats av dem!
Denna plan försvårar uppfyllnad av hemvärnet. Det har snart inga utbildade värnpliktiga att rekrytera bland. Därför ska frivillig direktutbildning om tre à fyra månader ordnas.
På Gotland planeras för 60 soldater/år. Det är nödvändigt om nuvarande faktiska styrka på 600 man ska kunna behållas. Den nominella styrkan på 800 man tycks man ha gett upp hoppet om. Överhuvudtaget har det visat sig omöjligt att få alla hemvärnsmän/kvinnor att fullgöra sina 20 övningstimmar/år. Riksgenomsnittet är att hälften gör det. Så mycket bättre är det knappast på Gotland.
Detta är inte förvånande. Den ekonomiska ersättningen är inte stor: 72 kr/dag och 426 kr/år, om alla timmar fullgörs. Befäl och det så kallade insatskompaniet (som gör 60 timmar/år) har högre ersättning, men många förlorar ändå på att öva en veckohelg. En sådan kan ju användas för bättre inkomstbringande verksamhet. Arbete på eget hus och dylikt är också lönsammare.
Det är alltså av rent ideella skäl som våra hemvärnsmän/kvinnor ställer upp den kontrakterade tiden. Gör de inte detta, blir de så småningom strukna ur rullorna. Annan påföljd finns inte.
Personalkostnaderna för de gotländska hemvärnarna är för närvarande 1,7 miljoner kr per år. Motsvarande kostnad för en utlandssoldat är två miljoner per år. Det säger en del om vad försvarets framtida anställda och kontrakterade soldater kommer att kosta.
Till detta kommer en moralisk sida. Så länge hemvärnarna står kvar i rullorna (antingen de övat eller inte), kan de kommenderas till tjänst i ett krisläge. Ja, de är skyldiga att riskera liv och lem för oss andra, om det skulle komma ett militärt angrepp.
Det är inte rimligt att frivilliga idealister, varav cirka en fjärdedel är kvinnor, ska åläggas denna tunga plikt! Huvudansvaret bör läggas på de reguljära soldaterna - men så ser det inte ut i planerna. De räcker förresten inte till. På Gotland finns inga!
Att Försvarsmakten nu ålagts att förrådsställa 14 toppmoderna stridsvagnar på Gotland utgör i alla fall en bindning. De kan ju inte låtas stå här för att lätt kunna falla i en angripares händer. De och Tofta skjutfält utgör faktiskt ett slags panter för att reguljär hjälp övas här och sänds över, om ett hot skulle dyka upp.
Ett manstarkt och vaket gotländskt hemvärn kan bli en garant för att sådan hjälp kan komma hit. Då skulle det dock behöva bättre utrustning. Den lär komma, men inte sådant som pansartransportfordon, granatkastare och bärbara luftvärnsrobotar. Det skulle kräva en underhållsorganisation, som Försvarsmakten inte anser sig ha råd med.
Då får väl statsmakterna ordna det, om de vill förlita sig på att en ideell frivilligorganisation ska kunna och vilja försvara en utsatt och lättisolerad ö som Gotland!