Därför gick jag ur svenska kyrkan
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag lämnade Svenska kyrkan för några år sedan. Under ett års tid hade jag då funderat och diskuterat med flera präster. Kyrkan stod för tradition och kultur så medlemskap kändes självklart.
Men en släkting som är präst begravde min far och i samband med det kränktes jag. Den Gudstro jag aldrig funnit började då vackla ännu mer. Hur kunde kyrkan bete sig så här? Man måste ju se prästen som en representant.
Hur kunde en Gud tillåta det som hände? Det blev omöjligt för en kränkt tvivlare som jag att vara medlem. Jag gick ur med rädsla för att känna separationsångest men tänkte att man alltid kan bli medlem igen.
I dag är jag glad åt mitt utträde. När man går ur får man ett brev från kyrkan där det står att man är välkommen till kyrkan ändå. Så jag går till kyrkan i bland.
Min personliga åsikt om Svenska kyrkan är att man ägnar sig alltför lite åt själavård. Istället ödslar prästerna sin energi på frågor som om kvinnor ska få vara präster och om homosexuella ska få vigas i kyrkan. Man har mängder med bra verksamhet men kyrkans toppar ägnar upp sig åt "fel" saker.
Prästerna verkar att ha en tävling i vem som älskar Gud mest och vem som tjänar honom bäst. Gudstron och allt kring den borde vara självklar och inget som ständigt behöver debatteras. Eller är det prästernas egna karriärer som bevakas, det vill säga egoistiska intressen?
Vart tog människokärleken vägen?