De så kallade svagas parti
Foto: RON EDMONDS
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först ett påpekande. Artikeln framhåller, att när FN-beslutet om delning av Palestina fattades den 29 november 1947 hade större delen av de nuvarande medlemmarna ännu inte upptagits i organisationen. Detta är ovidkommande. Den tidens FN var naturligtvis i sin fulla rätt att fatta beslut som var bindande för framtiden.
I nästa stycke sägs: "Att palestinierna självmant skulle ha gett upp sina hem för att ge plats åt den judiska staten är ingenting annat än propaganda från Israels sida." Något sådant har aldrig påståtts, däremot var det många palestinier som lämnade sina hem efter löftet att de skulle få återvända i triumf sedan de arabiska arméerna hade förintat den judiska staten, vilket är en helt annan sak. När det gäller flyktingar talas det sällan om de omkring 850 000 judar, vilka tvangs lämna arabstaterna och allt som de ägde där. Större delen har tagits om hand i Israel, givits arbete och blivit en del i det israeliska samhället, medan de palestinska flyktingarna fått leva kvar i läger, som ett slags gisslan.
Nästa stycke: "Konflikterna mellan arabstaterna och Israel har varit många, men har aldrig inneburit något direkt hot mot Israels existens". Påståendet är så häpnadsväckande, att man frågar sig vilken planet vissa ungdomar lever på? Det är ju detta det hela tiden har handlat om! Israels utplåning stod mycket länge på PLO:s program, och det var först sent under 1990-talets fredsprocess som Yassir Arafat motvilligt tvangs ge ett slags de-facto-erkännande av Israels rätt att existera. Hamas har aldrig gjort det. Hotet om utplåning har varit aktuellt under hela Israels 60-åriga levnadstid, och hade till exempel Yom-Kippur-kriget 1973 förlorats och segerrusiga arabiska soldater trängt in i landets kärnområden, hade vi sannolikt blivit vittnen till ett nytt massmord på judar - men det förstår bara den som har tillräckliga historiska kunskaper för att veta vad människor är i stånd till under sådana förhållanden!
Om sexdagarskriget 1967 heter det, att det var "ingen jämn kamp". Det är som om det skulle vara fråga om ett sportsevenemang där det skall vara lika villkor, eller är det ett uttryck för något slags vilsegången jämlikhetsfilosofi? Verklighetsfrämmande! I Mellanöstern är det fråga om helt andra saker. Man glömmer, att Israels militära styrka är framtvingad av omständigheterna: den är en nödvändighet för att staten skall överleva i en fientlig, mångdubbelt större och folkrikare omgivning. Vem är svagast? Israel med sin starka militärmakt eller Hamas-Hizbollah understödda av Syrien och Iran? Vidare, det handlar om raketer mot barn och gamla i Sderot och Askelon, städer i södra Israel, inte bara om "stenar mot stridsvagnar".
Det är civilbefolkningen som lider mest i krig, särskilt i krig av det här slaget, men kritiken bör riktas mot dem som odlar hatet och hindrar en konstruktiv utveckling i området. Nöden är störst i Gaza, som utrymts av israelerna och numera styrs av Hamas, vilket tycks ha undgått de ovannämnda artikelförfattarna. Israel levererar livsviktig elektricitet och vatten till området - i vilket annat krig förekommer sådant? Både Yassir Arafat och Hamas har varit mer intresserade av att göra livet surt för israelerna än omsorg om den egna befolkningen. Vad har till exempel skett med de odlingar av färska grönsaker, som bosättarna lämnade kvar när Gaza utrymdes?
Palestina har aldrig varit någon egen stat - det enda självständiga rike av visst intresse (bortsett från korsfararriket Jerusalem) som funnits i detta genommarschområde för många arméer är det judiska före Kristi födelse. Den nuvarande ockupationen av de arabiska områdena började 1948, när dåvarande Transjordanien och Egypten valde att styra områdena som ockupationsmakter i stället för att låta en palestinsk stat uppstå. Hävandet av den israeliska ockupationen efter 1967 kan endast ske genom att ett helt nytt styre skapas. Så är också på väg att ske.
Fred i Mellanöstern är något de flesta av oss hoppas på. En sådan borde leda till önskvärd utveckling av landet, bland annat med hjälp av israelisk teknik. Det främsta hindret för fred är den arabiska sidans falska drömmar om att vrida klockan tillbaka, vilka understöds av islamiska regimer i grannländerna, främst ayatollornas Iran, som vägrar att erkänna Israels rätt att existera, detta av fruktan för den judiska statens modernitet med demokrati och kvinnofrigörelse. På den israeliska sidan finns en fredsrörelse, men också där finns fanatiker som hyser orealistiska drömmar om ett Stor-Israel, och den verkliga katastrofen var efter min mening mordet på den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin, som skakade hand med Yassir Arafat i närvaro av den amerikanske presidenten Bill Clinton i syfte att genomföra den då aktuella fredsprocessen. Hans politik fick inte det helhjärtade stöd den borde ha fått - den fullföljdes inte efter hans död.
Till slut ställer jag frågan:
På vad sätt tror ni svenska ungdomar att den ensidiga hetsen mot Israel bidrar till att minska hatet och bringa fred till Palestina?