Det handlade om blodomloppet för hela näringslivet.
Det handlade om den näring som vi alla gotlänningar och besökare behöver för att leva.
Utan kulturutövarnas mod och kreativitet stannar allt. Då blir vi som Astrid Lindgren sa ”bara en liten lort”.
Det handlade om kulturens roll för den regionala utvecklingen med inblickar i det som kännetecknar näringen, dvs kulturarbetarnas villkor och avståndet till Regionens ledning och ekonomi, om insatserna som måste göras, om de politiska partiernas kultur- och näringspolitik och förstås om den regionala utvecklingen i stort.
Ett lysande föredrag av en mycket kunnig forskare med utblickar över hela landet (och Europa). Och samtidigt egendomligt få åhörare från dem som detta verkligen berör på Gotland, våra politiker och beslutande tjänstemän för näringslivet och den regionala utvecklingspolitiken.
Jo, enstaka politiker var på plats liksom en nästan mangrann kultur- och fritidsenhet. Och en del kulturarbetare.
Men det här är verkligen en otroligt viktig fråga för ön, en stor del av turistnäringen och kryssningstrafiken vilar på kulturen. På Visby världsarv, medeltidskyrkorna, våra tvåhundra utpekade besöksmål runt om på ön, Bergmans Fårö, Romateatern, Körsbärsgården och samtidskonsten. Vinnarna, är de som tjänar pengarna, hotellen, restaurangerna, eventbolagen och konferensanordnarna. Knappast de som arbetar i kulturområdet.
Gotland hade en storhetstid på åttio- och nittiotalen med engagerade politiker, kultur-och natur på partiprogrammen och många, många konstnärer och konsthantverkare flyttade till ön. Men återväxten? Var finns den? Det är dyrt att bo på ön och uppbackningen saknas. Intresset är borta.
Javisst jag hårdrar. Lindqvist föreläsning och den efterföljande debatten visar ändå att det finns regioner, där konst och kultur blomstrar. Där stora regionala medel utvecklar de professionella utövarna och därmed får stor del av statens pengar. Och näringslivet blomstrar.
Det är dags att lyfta frågorna också på Gotland. Hur ser de politiska partiernas kulturpolitik ut för de kommande åren? Eller snarare hur ser deras näringslivsprogram ut? För det är faktiskt kulturutförarna som är kassakon i sammanhanget. Det är de som man nu svälter ut.
Winston Churchills klassiska citat från andra världskriget när parlamentet ville skära i kulturbudgeten för att upprusta och stärka krigskassan (som idag är osäkert om det formulerades så av honom) är fortfarande lika aktuellt i dessa upprustningstider: ”Then what are we fighting for?”
Utan en levande kultur ingen nation, ingen region. Inget hopp för framtiden för våra barn.
Marita Jonsson driver Körsbärsgården i Sundre och skriver frilansartiklar om främst kultur.