År efter år fick de hårt arbetande vårdlagen sparbeting men utan anvisning om hur utgifter skulle minimeras. Inte heller fick man öka på sina inkomster medelst resursförsäljning. Nåväl spara måste man oavsett hur. Samtidigt införde politikerna ett påbud om vårdgaranti. Dvs. en patient får inte plågas mer än en tremånadersperiod innan handgriplig åtgärd vidtas efter det att läkare konstaterat att det finns en åkomma.
Man gör ett förnämt system för att sortera bort simulanter genom att tvinga medborgare att oavsett problem först gå till en allmän avdelning som snabbt ser att man behöver mer sofistikerade resurser för att klargöra vari problemet består.
Den första sortering gör telefonrådgivande sköterskor. Dessvärre har de inga befogenheter.
Ett exempel av många: En remiss skrivs av primärvårdsläkare till en mer specialiserad avdelning. En ny kraft tittar på åkomman och finner att det krävs mer undersökning. En remiss till en enkel röntgen skickas, numera elektroniskt, och patienten haltar vidare en trappa upp för att fotografera berörd kroppsdel.
Ett nytt staplande och ny väntan ger ett resultat att; vi vet inte säkert men kanske vi kan göra en operation utan garanti eller kanske vi kan göra en noggrannare genomlysning av leden med en mer detaljerad röntgenmetod.
En ny ortoped kontaktas för utlåtande i ämnet. Denne målar upp likartade alternativ och konstaterar efter lite provokation att man i nuläget inte kan göra mer än skriva ytterligare en remiss för denna skiktröntgen för att sedan utifrån detta resultat gå vidare till ev. operation. Detta kan ske dock tidigast inom ett antal veckor. Patienten säger OK; men gör det snabbt eftersom det smärtar och normalt arbete är omöjligt.
Svar: tyvärr kan man inte gå på hur mycket det smärtar, man ser bara på om det är omöjligt att bruka kroppsdelen och om den är nödvändig i det dagliga livet.
Således har patienten efter att ha ockuperat tre läkares tid i olika omfattning, samt en röntgenläkares, kommit fram till det patienten visste redan vid första läkarbesöket. Dessutom 6 timmar av väntetid i flera led. Här borde kostnaden kunna minskas med många tusenlappar. Lägg därtill utgift för medicin som man inte vet om den behövs.
Är det så illa ställt att simulanter styr vår sjukvård eller kan det vara så att sorteringen i primärledet är felaktig. Kanske dessa fantastiska sköterskor som i telefonrådgivningen skall ha viss möjlighet att styra till rätt instans.
Rimligen skulle i ett liknande fall remissen genast ha skickats för en sofistikerad röntgen för att ortopeden skulle ha ett konkret underlag för sin bedömning istället för att tvingas gissa.
Hur mycket kostar alla dess led i onödan och hur mycket kostar det patienten i onödig tid/penningförlust. Hur många extra mil på vägar krävs för otaliga återbesök därför att en samordning av olika insatser inte kan göras i samband med en tidsbokning.
Exempel finns dock där utomordentlig samordning skett till gagn för alla.
Drömmen om det perfekta sjukvårdssystemet kommer sannolikt att fortsätta liksom sagoboken med fantastiska läkarhistorier.
Den mänskliga faktorn skapar många problem men även omöjliga system.